Konst och moral: Dubbel moral

Inlagd av Peter Ekström Debatt måndag, november 12th, 2012

Så här skriver Lars Vilks i sitt senaste inlägg i denna diskussion om konstnärlig moral:

”Att en spelare i konstvärlden som tex Maria Lind har ett större inflytande än tex Peter Ekström är väl inget att diskutera.”

”Bedömningen av DIS (den internationella samtidskonsten) sker mer eller mindre automatiskt. De som medverkar har redan från början de rätta åsikterna och om det någon gång sker korrigeringar är det för det allmännas bästa. Jag har svårt att se att Ekström skulle ha något att invända eftersom han själv säger sig hysa samma åsikter.”

”Ekström tycks sitta fast i en idé om att konstvärlden agerar lättsinnigt. Så är det naturligtvis inte. Den är uttalat politiskt korrekt men med vissa revolutionära anspråk som dock sällan stör någon.”

Först något om dessa påståenden:

Visst har Maria Lind ett större inflytande över konstlivet i Sverige än vad jag har. Och visst finns det en stark hierarki i konstlivet. Det är inte svårt att erkänna detta även om jag, åtminstone teoretiskt sett, tänker mig att rollfördelningen kan förändras. Men att Maria Lind har makt i konstlivet betyder inte att hon har rätt att definiera vad konst är. Det skulle vara som om Sveriges regering hade ensam rätt att definiera vad demokrati är. Det är ju nonsens. Jag förbehåller mig rätten att ha en egen syn på vad demokrati är liksom vad konst är. En filosofisk teori kan knappast bygga på vem som har störst makt, inte ens på vem som för tillfället innehar problemformuleringsinitiativet.

Eftersom jag själv har vissa vänsteråsikter (och för att allt ska bli riktigt tydligt vill jag lägga till att jag är emot all religion) borde allt vara bra menar Vilks. Jag vet inte vilken grund en sådan konstig tanke har. Menar han på allvar att allt i konsten är arrangerat på bästa sätt och att denna ordning inte är föränderlig? Om det är så slutar egentligen detta samtal här eftersom det inte finns så mycket mer att säga då. Men jag kan inte riktigt tro att Vilks har målat in sig så långt i sitt åsiktshörn. Någon lite glipa kanske ändå skymtar.

Om konsten inte förändras så kommer den att dö. Ingenting tyder på att så är fallet. Konsten är dödsdömd om den fortsätter att alltid vara vänster. Denna tankegång utvecklade jag i mitt förra inlägg men det verkar inte Vilks ha lagt märke till.

Jag är för övrigt inte alls säker på att konstvärlden är så politiskt korrekt som Lars Vilks försäkrar. Dels finns det ganska kraftfulla brister när det gäller grundläggande principer som till exempel yttrandefrihet. Dels misstror jag konstvärldens politiska polityr. Den eventuella salongsradikalitet som finns putsas lätt bort när konstmarknaden så kräver. Dagspriset på en konstnär är inte högre idag än det har varit tidigare.

Jag misstänker att Lars Vilks också vet det.

Komna så här långt i den aktuella diskussionen har det dykt upp en raljant och lite distanserad ton i vad Vilks skriver. Hela det här pratet om att vi lever i den bästa av världar; det skorrar lite falskt någonstans. Jag känner igen det från andra sammanhang, till exempel från hans bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar (2005). I det uppkomna läget är det inte så lätt att veta om han menar allvar eller om diskussionen, för hans del, har övergått i ett akademiskt glaspärlespel. Eller kanske satir?

Det där blir särskilt tydligt när Lars Vilks börjar skriva om sig själv i tredje person. Jag ser det som en fortsättning på försöket att upprätthålla positionen som utomstående observatör. Men jag kan inte se det som en fungerande hållning för en agerande konstnär.

Och så här skriver Vilks i Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar:

”Oscar Wilde skriver i förordet till Dorian Grays porträtt: ’Ingen konstnär är etiskt engagerad. Etiskt engagemang hos en konstnär är en oförlåtlig manierism.’ Wildes uttalande är lättförståeligt mot den bakgrund att han företrädde en uttalad l’art pour l’art-konstsyn, konsten för konstens egen skull, något som idag framstår som en omöjlig inställning. Men man bör strängt skilja mellan det man lämpligen uttalar och det som faktiskt sker. I konsten är det, vilket redan framhävts, förnyelse och överskridande som är verkligt intressant, inte framstå som moraliskt föredöme eller att hjälpa världens utsatta. Vi har här att göra med en retorisk balansgång där konstnären som the good guy skall få plats när man talar för sin vara i bredare sammanhang, medan the bad guy är den giltige. Detta är en stark tradition i konsten och den kommer sannolikt att överleva länge än, långt förbi de socialkritiska dagarna.”

Här är det värt att lägga märke till hur Lars Vilks argumenterar för dubbelmoral samt att han förutser att samtidskonstens socialkritiska era kommer att gå över.

Också inom vetenskapen har man blivit medveten om att observatörerna påverkar undersökningens förlopp genom sin blotta närvaro. Något sådant som en helt fristående observatör finns inte. Observatören/vetenskapsmannen är delaktig och därmed också delansvarig för det förlopp som observeras. Detta resonemang torde i ännu högre grad gälla för konstnären som har en lång tradition som subjektiv aktör.

Det bör bli också en alltmer aktualiserad fråga i takt med att konsten mer och mer gör anspråk på att omfatta levande människor som inte spelar någon annan roll än sig själva. Lars Vilks försöker betrakta arrangören av den anti-muslimska SION-konferensen, Pamela Geller som en ready made. Det är ytterst tveksamt om detta försök lyckas. Men om det lyckas så anser jag att Lars Vilks i någon mån är ansvarig för Pamela Geller. Åtminstone under den del av konstverket RH-projektet (Rondellhundsprojektet) som Vilks kallar för Konferensen.

Jag anser att konsten, även samtidskonsten, kan stå för alla möjliga slags påståenden och åsikter. Politiskt korrekta eller bisarra. Enkla eller mer komplexa. Bakom varje sådant påstående finns en ansvarig avsändare. Jag tycker att det är en fråga om heder att stå för sina påståenden.

Nu har Lars Vilks, i ett försök som konstnärlig observatör, följt sitt RH-projekt dit det har lett honom. Den sista viktiga frågan är om det är en plats där han vill vara.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion