Linköpings Jazz & Bluesfestival
Fokus torsdag, november 1st, 2012– Nu tar vi en honka, säger sångaren i Knock Out Greg & the Jukes och river av en salva på harmonikan. Gitarristerna följer efter och tunggunget är igång. Björn Viitanen får något elektriskt chockartat över sitt scenspråk – ett slags stelt vibrerande diggande som jag strax ska komma att älska. Dansanta ben rycker. Det dröjer inte läge innan publikens främre rad mobiliserar sig själva i ett unisont gungande. Höfter sätts plötsligt i rörelse och det brölas (som sig bör) från djupet av otaliga bluesbröst. Det känns friskt. 
Vi befinner oss på den lilla scenen Backstage – en plats där känslan präglas av folkparksnostalgi, knivslagsmål på Söder, pomada och rockabillyblues. Det vill säga hardcore juke joint blues. När det är som bäst.
Be that as it may – det är inte på grund av Knock Out Greg & the Jukes som jag befinner mig på Linköpings Jazz & Bluesfestival. Det är inte heller på grund av blueslegendarerna Mavis Staple och Mud Morganfield – festivalens headlines – som senare under kvällen ska få mig att häpna. Nej, den huvudsakliga anledningen stavas istället 60 minuter av amerikansk countrymarinerad spiritualblues, framförd av Sveriges i särklass bästa bluessångare. Det handlar således om Daniel Norgren.
Jag såg han för första gången på den blygsamma – men solkvällsbesmyckade – Fantasia-scenen under Peace & Love-festivalen i somras. Med överjävligt bra låtar – Let Me Go, Worthless, Saddle My Heart (för att nämna några) – från fantastika album som Black Vultures och Outskirts framförde han en närmast oförglömlig konsert. 
Den här gången – på Linköpings Jazz & Bluesfestival – saknades visserligen den solsmekta sommarkvällen från P&L men jag vill låta hävda att bluesen – på grund av det – intesifierades. Bäst (återigen) var låtarna från Black Vultures, i synnerhet den smått magiska versionen av Moonshine Got Me. För att inte tala om Going Home Finally. Norgrens fasta tag om svajjarmen och Anders Grahns rytmiska slag över ståbasen utmynnar alltjämt i bluesmagi. Makalöst bra.
Det vilar – för att låta lite skitnödig – någon slags introvert expressivitet över Daniel Norgren. Bakom de slutna ögonen är kontakten med publiken total. Så även i Linköping. Jag erinrar mig ett citat från Brian Johnson under AC/DC-konserten på Ullevi 2009. Han vänder sig mot publiken – pekar på Angus Young – och säger: ”I swear folks, that man must have the devil in his fingers”. Djävulen i fingertopparna. Så är det.
— — —
