John Cage jubilerar
Fokus onsdag, oktober 31st, 2012I Willy Kyrklunds roman Solange från 1951 presenterar skrivbiträdet Hugo ett estetiskt program där han hyllar Eldslandets musik just därför att den inte finns. Han drömmer om att ”annonsera en konsert med uteslutande eldsländsk musik och bli utvisslad, förlöjligad, misshandlad, inburad, vad som helst …”.
Den 29 augusti 1952 gav pianisten David Tudor en konsert i Woodstock utanför New York. På programmet stod ett nytt stycke av John Cage med den lite kryptiska titeln 4’33’’. Tudor satte sig vid pianot, öppnade locket, stängde locket och – gjorde ingenting. Efter 4 minuter och 33 sekunder reste han sig och bugade för de förbluffade ”åhörarna”. Verket var slut. Idag vimlar det av mer eller mindre töntiga amatörversioner av verket på Youtube.
Det är i år 100 år sedan John Cage föddes och 20 år sedan han dog. Var han en stor tonsättare? Skrev han bra musik? För att ens försöka att svara på de frågorna hamnar man ofrånkomligen i en diskussion om vad musik egentligen är och vad vi menar med bra och dåligt.
Cage var elev till Arnold Schönberg men kom så småningom att kasta loss från hela den västerländska konsttradition som sätter den skapande individen i centrum. Han sökte sig till österländsk tradition och då inte minst till zenbuddhismen, men även till en kristen mystiker som Mäster Eckhardt. I den gamla kinesiska spådomsboken I Ching hittade han ett system för att låta slumpen styra komponerandet. Sedan gick han vidare för att söka sig fram mot det helt oförutsägbara och opersonliga. I hans ljudarsenal ingick allt från traditionella instrument till radioapparater och vattensifoner och blodomloppet uppfångat i stunden med kontaktmikrofoner. Själv sammanfattade han vitsigt sin filosofi med orden: ”Get out of whatever cage you happen to be in.” Ändå var han ingen provokatör. Hans syfte var inte att reta och skapa sensation. Att resultatet sedan kunde uppfattas som provokativt är en annan sak – och säkert ofrånkomligt när man som Cage ständigt sökte nya vägar och ifrågasatte gamla uppfattningar och värderingar.
Det vore svårt att tänka sig 1900-talets konstliv utan John Cage, och då menar jag inte bara musikaliskt utan kanske i första hand hela frågan om vad konst är och hur den fungerar. Men tro inte att detta betyder att allt som Cage skrev låter egendomligt eller utmanande. Det finns verk av stor skönhet i hans produktion. Om ni inte tror mig kan ni lyssna på den nya cd:n As it is från ECM.
Den som vill veta mer om John Cage kan läsa Torsten Ekboms En trädgård av ljud: En bok om John Cage och The Cage Age (Bonniers) som utkom 2009. Den ger en bred och initierad, men tyvärr också helt okritisk, framställning av hans liv, tankar och verk.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
