Nerikes Allehanda fortsätter nedrusta
Krönika söndag, oktober 21st, 2012Det går inte bra för dagstidningarna i Sverige. Prenumeranterna sviker. Annonsörerna sviker. Det går inte att tjäna pengar på internet. I alla fall inte ännu. Om det är dit som läsarna har tagit vägen. Det är lite osäkert. För ett tag sedan pekades gratistidningarna ut som det stora hotet. Men de verkar inte gå så strålande nu för tiden de heller. Det är drastiska neddragningar på gång på många olika håll.
Nu senast är det bland andra Dagbladet i Sundsvall och Falu-Kuriren som är på tapeten. Tidigare har det kommit larm om Svenska Dagbladet och Nerikes Allehanda med flera.
Ägarna till de olika tidningarna verkar reagera exakt likadant. De sparkar journalisterna, drar ner på lokalredaktionerna, stänger kulturavdelningarna och använder mer färdigskrivet material från nyhetsbyråer.
Resultatet blir färre professionella skribenter och större likriktning. Utanför storstäderna kommer grävande journalistik och seriös kulturbevakning och debatt sannolikt att försvinna.
Det finns en hel rad problem med detta. Dagstidningarnas funktion som ryggraden i den så kallade tredje statsmakten riskerar att försvinna. Ska en massa självfinansierade bloggare vara de som övervakar vad samhällets överhet sysslar med? Likriktning – kommer framtidens lokala dagstidningar egentligen vara samma strömlinjeformade produkt med olika namn beroende på var de säljs?
Den tidigare så stolta publicistiska traditionen verkar ha ställts åt sidan. Antagligen beror detta på att vår tids dagstidningar inte drivs av politiska skäl utan enbart i vinstintresse. Räknenissarna styr. När dagstidningar inte längre är ett lönsamt projekt så lägger man ner dem och säljer potatismos istället. Om det har uppstått ett demokratiskt tomrum i landet tack vare detta så ser inte nissarna det som sitt problem.
Allehanda-borgen mitt i Örebro
Nerikes Allehanda fortsätter sin nedrustning. Ett stort antal journalister ska bort, lokalredaktioner avfolkas eller stängs. Kulturredaktionen skärs ned och får utökade arbetsuppgifter – den ska också producera bilagorna Latte och Bostad. Inga recensioner ska längre publiceras. Cirka 40{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} av tidningens läsare gillar recensionerna. En ansenlig siffra kan man tycka. Men för liten tycker tidningsledningen. Sportredaktionen består dock. Den stolta och anrika borgen centralt i Örebro där redaktionen sedan länge huserat är sedan en tid såld. Nu finns det också tecken på att redaktionen snart ska flytta därifrån.
Varför ska man prenumerera på en sådan tidning om man inte är särskilt sportintresserad? Tänk om någon – till exempel Svenska Dagbladet – gick åt ett annat håll än den stora nedläggningsströmmen. Tänk om någon skulle satsa på en daglig kulturtidning. Jag skulle genast prenumerera och jag tror att jag har några vänner som jag skulle kunna värva. Varför känns affärsidén att satsa på bra journalistik och välskrivna texter, så avlägsen?
Och i Örebro – håller det lokala näringslivet, föreningslivet och politiska livet till godo med en tidning som ägs någon annan stans och verkar att bry sig allt mindre om vad som händer i regionen? Är det inte dags att göra något åt detta?
—
Peter Ekström
Ja, det är märkligt det som sker, med siffror och visioner och journalistisk inställning. I helsidesannonser berättar tidningsledningen denna söndag genom Ewa-Lena Spåre stolt att papperstidningen ”når 209 000″ läsare varje vecka”. Det är ingen liten siffra med tanke på att länets befolkning ligger på omkring 280 000.
Det borde innebära lysande möjligheter, inte bara för annonsörer utan också läsare. Märkligt då att närmare 25 reportrar ska tvingas sluta – hur ska NA med en tredjedel mindre tillfredsställa dessa 209 000 läsbehov?
Sen till tidningens kulturskribenter. Vad tror de på i dessa nedskärningstider? Vilken tilltro har de till alla 209 000? I lördags konstaterade Måns Uggla i sin krönika att han inte tror att ”läsarna tycker vi är så intressanta som vi själva tror att vi är. Du är till exempel förmodligen en av få som orkade läsa hela denna krönika ända till slutet.”
Och två av söndagens bokrecensioner kommer med följande klagomål. Sanela Bajramovic Jusufbegovic avslutar sin recension om Salman Rushdies senaste:”Boken är dock alldeles för omfattande, och risken för att läsaren tröttnar på alla onödiga detaljer är stor.”
Därefter Agneta Bager-Josephson om Christos Tsiolkas ”Örfilen”, som ”tycks vara en god psykolog, hans karaktärer är trovärdiga, och romanen medryckande. Men nog hade han kunnat berätta sin historia på mindre än 512 sidor!”.
Efter detta är det skönt att läsa NA-reportern Angela Hanagarths uttalande i senaste Journalisten apropå hur tidningar rapporterar om sina ”sparpaket”.
”Jag tycker man ska vara öppen med hur tidningens kvalitet påverkas av nedskärningar. Jag tror att redaktionerna behöver bli mer transparanta och bjuda in läsarna till kritisk granskning.”
Läs gärna min recension av Kultursidan – en bok om Dagens Nyheters kulturjournalistik genom tiderna. Författaren Åke Lundqvist meddelar att kulturen är det som för närvarande går bäst i den tidningen.
För övrigt noterar jag att Nerikes Allehandas kulturchef Marita Johansen söker nytt jobb som kulturchef på Örebro läns landsting.