CD: Nik Bärtsch’s Ronin Live
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, oktober 19th, 2012
Nik Bärtsch’s Ronin: Live (ECM/Naxos) 2 cd. Speltid: 60’05 + 45’02 .
Nik Bärtsch (piano), Sha (altsaxofon, basklarinett), Björn Meyer (bas), Thomy Jordi (bas på ”Modul 55”), Kaspar Rast (trummor), Andi Pupato (slagverk)
Betyg:
–
Jazz har blivit en synnerligen amorf genrebeskrivning. Den som kräver att åtminstone någon liten rottråd skall leta sig tillbaka till New Orleans eller Chicago får nog svårt att acceptera schweiziska kvintetten Nik Bärtsch’s Ronin som jazzmusik. Men den som vant sig vid att modern europeisk jazz ibland tycks ha mer att göra med exempelvis Debussy än med Louis Armstrong gör sig nog inga större bekymmer. Det är ju trots allt musiken och inte etiketten som är det viktiga. Och vad Nik Bärtsch’s Ronin beträffar är det varken Debussy eller Armstrong som aktualiseras. Själva har de talat om sin musik som ”zen-funk” för att markera en koppling till rituell japansk musik. Men de små envetet upprepade rytmiska figurerna kan lika gärna kopplas till amerikansk minimalism à la Steve Reich eller varför inte till något slags sofistikerad techno eller en verkningsfullare version av Kraftwerk.
Bärtsch arbetar konsekvent med vad han kallar moduler. Varje stycke är en numrerad modul – men i det här fallet bär de också undertitlar i form av stadsnamn. Det betyder inte att stycket skall ge en musikalisk bild av staden utan anger bara i vilken stad liveupptagningen är gjord. Här får vi sammanlagt nio moduler på två skivor. Precis som med annan minimalistisk musik finns naturligtvis risken att det hela bara blir enahanda och småtråkigt. Men icke. Här finns en energi i spelet som förhindrar rutin och som omvandlar det repetitiva till suggestiv kraft. Den rytmiska pulsen fortplantar sig i kropp och medvetande och skapar ett slags inre resonans. Nästan förvånad upptäcker man hur snabbt man fångas och liksom tas i anspråk av musiken.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
