CD: Mission med Cecilia Bartoli

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, oktober 17th, 2012

Cecilia Bartoli: Mission [Musik av Agostino Steffani]  (Decca /Universal). Speltid: 80’28.

Cecilia Bartoli (mezzosopran), Philippe Jaoroussky (counter tenor), I Barocchisti, Diego Fasolis (dirigent)

Betyg:

–

Den här produkten är märklig ur två aspekter: en musikalisk och en marknadsföringsmässig. Att albumet rymmer musik av Agostino Steffani framgår inte ens av omslaget. Men så är han också i stort sett okänd. Det kan man inte säga om Cecilia Bartoli. Så det är hennes namn vi möter under titeln Mission och en svartvit bild av en skallig och demonisk präst som håller upp ett krucifix emot oss som vore vi föremål för något slags exorcism. Bläddrar man i det glassiga texthäftet hittar man också bilder på Bartoli kostymerad som vore hon inbegripen i något slags spionhistoria från 40-talet, när hon inte figurerar som den där photoshopade omslagsprästen. Vad är nu detta?

På nätet kan man dessutom beskåda en promotionsvideo som tycks vilja få oss att tro att det hela rör sig om en variant av da Vinci-koden. Det är lika proffsigt som fånigt. Den antydda spionhistorien får troligen sin förklaring om man väljer att läsa The Jewels of Paradise av ”bestselling author Donna Leon”, en deckare som sägs inspirerad av Bartolis cd. Naturligtvis kan man även ta del av Mission på dvd och blueray – och i oktober skall det minsann även dyka upp ett spel med denna titel på iPad. Se där.

Men hur var det nu med den där Agostino Steffani? Och vari består egentligen Cecilia Bartolis projekt? Det är liksom lätt att glömma att det trots allt handlar om musik och närmare bestämt barockmusik. Och det är liksom ännu svårare att tro att det faktiskt handlar om ett seriöst projekt och om bra musik. Men så är det. Bartoli är trots allt en av vår tids främsta mezzosopraner, därtill med en okuvlig vilja att hitta nytt och spännande material från förr. Och det har hon verkligen gjort den här gången. Agostino Steffani är ett fynd. Att han sedan levde ett spännande liv gör ju inte saken sämre – även om det allstå alstrat en kringapparat som hotar att ta död på det som den ska levandegöra.

De omfångsrika kommentarer som ingår i själva albumet är emellertid givande och seriösa och placerar Steffani i ett såväl politiskt och kyrkligt som musikaliskt sammanhang. Han gjorde nämligen trippelkarriär som diplomat, präst och tonsättare på tysk mark – så italienare han var. Dessutom var han ofta på resande fot och kom därigenom i kontakt med olika musikstilar. Så kunde han förena italiensk, tysk och fransk barock och intar ett slags mellanposition mellan Monteverdi och Händel. Det märks också i orkesterbehandlingen som har starka drag av den tidiga barocken.

Urvalet av arior erbjuder ett brett spektrum, där till exempel den ljuvligt vackra ”Ove son? Chi m’aita?” följs av den läckert humoristiska ”Piú non v’ascondo”. Cecilia Bartoli är i formidabel form med hetsiga och dramatiska utspel, med cantilenor svävande som sommarmoln och koloraturer som studsar iväg som skimrande äkta pärlor på marmorgolv. Och vilken känsla, vilken glöd! Nyligen recenserade jag Anne Sofie von Otters barockalbum Sogno barocco och jämförde då hennes stilla stämningsljus med Bartolis vulkan. Och det är bara att konstatera att Mission bekräftar bilden. Jag vet att en del tycker att det bara är too much, men med Bartoli riskerar man inte ett ögonblick att ha tråkigt. Och inte blir det sämre av att hon i några duetter får sällskap av Philippe Jaroussky. Vid sidan av Andreas Scholl är han vår tids främste countertenor, och om någon idag kan låta som en äkta kastrat, så är det han. Och så har vi Diego Fasolis och hans I Barocchisti. De spelar som gudar där så krävs och som människor där detta är mer effektfullt. Det är skönklingande och fyndigt med utsökt lutspel och häftiga orkestereffekter med pukor, trummor och trumpeter. Men det känns aldrig överdrivet eller sökt, inte ens när det bokstavligen handlar om dunder och brak som i ”La cerasta più terribile”.

Agostino Steffani är en tonsättare som absolut är värd att dra fram ur glömskans gravvalv. Och han kunde sannerligen inte ha önskat sig mer engagerade och musikaliskt suveräna livräddare än Cecilia Bartoli, Philippe Jaroussky och Diego Fasolis och hans I Barocchisti. Vilken fest! Vilken fröjd!

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.