Dans: Introduction

Dans

Introduction

En dansföreställning av Björn Säfsten (koreografi), medskapare och dansare Anja Arnquist och Sophie Augot, på Dansens Hus Stockholm

—

I södra Indien finns tydligen en rituell dans som funnits sedan urminnes tider. I den riten härmas en slags fågelläten och det sägs att dansen har så lång tradition att den härstammar från en tid innan människan faktiskt hade ett språk. Förmågan att uttrycka sig utan ord är egentligen väldigt primitiv, men tycks i vår samtid mer och mer ersättas med övertydliga pekoral om romanser, explosioner och män som dominerar världen. Introduction kan ses som en uppgörelse med detta enkla och övertydliga, eller som just en introduktion till en värld där du själv får fylla i luckorna.

Föreställningen börjar med dansarna Anja Arnquist och Sophie Augot bärande bindlar i något som upplevs vara ett kidnappningsdrama. Det är en oerhört tät öppning som närmast skapar andnöd hos åskådaren. Med till synes bakbundna händer kämpar de sig fria från vad som tycks vara en osynlig kraft som håller dem fångna. När bindlarna äntligen kommer av, är de lättade och tar med överdriven tacksamhet emot publikens kärlek.

Föreställningen fortsätter sedan med en vinkning åt danshistorien, men ur ett subversivt perspektiv som verkar ställa allvarliga frågor angående dansens egen drivkraft. När samhällets styrande nu söker omvandla kultur till underhållning, driver Introduction det till sin spets. I närmast komiska gester låter dansarna oss veta att de ser oss, de pekar på oss som slapstickfigurer. Men deras utnyttjande av scenrummet, skapar ”split vision” för åskådaren, och låter inte åskådaren se helheten i stycket utan måste välja fokus på en av dansarna. På så vis känns det som att dansarna tar kontroll över publiken, men skapar hål i helheten som vi själva måste fylla i med endast semiotiska markeringar som stöd i skapandet av vår egen uppfattning av verket.

Introduction gör något så befriande som komik av något ytterst allvarligt och seriöst. Man använder till synes banala känsloyttringar för att skapa speglingar hos publiken, men det visar tydligt vilken påverkan scenkonsten har på den som bevittnar den. Återigen tar dansarna kontroll över publikens känsloregister, liksom i föreställningens final då vi möts av bländande ljus som omöjliggör att följa vad som försiggår bakom strålkastarna. Vi ska inte se helheten, vi ska inte serveras enkel underhållning där pojke möter flicka och blir kär och sen uppstår det komplikationer för att sedan lösa sig. Vi ska inte serveras en sanning, för föreställningen kanske betyder något helt annat för dig än för mig. Det viktiga är att det berör, ifrågasätter och inte stagnerar utan ständigt utvecklas.

Jag väljer att tolka den inledande scenen som en vinkning åt danskulturens krampaktiga grepp om finkulturen som en napp, där de till synes bakbundna händerna, som i själva verket alls är bakbundna, är dansarens blinda underkastelse för traditionen. När Sophie Augot söker omfamna publiken för bekräftelse, tycks Anja Arnquist söka omfamna Augot utan att bli sedd. En slags bild av den fostran vi styr in unga flickor i dansen, som något ”fint” och ”duktigt” för att få förälderns och etablissemangets godkännande. I ett tomrum mellan finkulturen och underhållningen finns det subversiva, behovet av att föra dansen vidare. Introduction är varken ”fint” eller ”duktigt”. Istället kräver den något av dig som åskådare, men i gengäld kommer du därifrån med en fördjupad känsla av vad dans kan vara.

—

Text och foto: Jesper Bood