Bluray: Into the White
Film, Recension, Videohyllan måndag, oktober 15th, 2012Into the White
Drama, Norge, 2011
Distributör: Scanbox
Regi: Peter Naess
Skådespelare: Rupert Grint, David Kross, Florian Lukas m.fl.
Finns ute nu på svensk DVD och Bluray.
Betyg:
— — —
För den internationella publiken är den norske regissören Petter Naess förmodligen mest känd för dramakomedierna om Elling och Kjell Bjarne i de karaktärsbetitlade filmerna Elling och Elling, älska mig i morgon från början och mitten av 00-talet. 
När han nu tar sig an den verklighetsbaserade andra världskrigsskildringen Into the White är den relationsdrivna kärnan visserligen kvar, men i en helt annan form.
Två stridsflyplan – ett tyskt och ett engelskt – skjuter ned varandra mitt i de norska fjällen. De överlevande, bestående av tre tyskar och två engelsmän, tvingas därefter dela tak i en övergiven timmerstuga för att överleva den bitande vinterkylan. Tillvaron förvandlas strax till ett politiskt och moraliskt maktspel i en situation där samarbete är en nödvändighet för överlevnad.
På pappret tycks Into the White bestå av en rad fördelaktiga komponenter som utan större problem borde kunna utmynna i otroligt engagerande historia. Vi har för det första en ogästvänlig och högst isolerad miljö satt inom en andra världskrigs-kuliss – redan där doftar det gott. Mitt i denna miljö kastas två mot varandra stridande parter – stressade, härjade, rädda och misstänksamma – inte minst med Döden flåsande i nacken. Det är alltså som upplagt för ett osedvanligt tätt kammarspel. Utgångsläget är lovande.
Tyvärr blir slutresultatet lite av en besvikelse – en missad smasch för att använda sporttermer. Eftersom filmen till 80 procent utspelar sig inom timmerstugans fyra väggar blir Into the White per automatik extremt karaktärsdriven. Det är av oerhört stor vikt att karaktärerna i filmen är lika odynamiska som skådespelarna är dynamiska, om ni förstår vad jag menar. Tyvärr felar dynamiken precis överallt. Och jag vet inte riktigt varför det skär sig så obönhörligt. Det är egentligen inget fel på skådespelarprestationerna förutom att de – av någon anledning – inte funkar så bra tillsammans. Den från Hogwarts nyss utexaminerade Rupert Grint snavar oavbrutet över någon slags underlig irländsk dialekt men annars så gör skådespelarna så gott de kan med de verktyg som tilldelats.
Möjligtvis ligger det största problemet hos regissören Naess, som via sin omfattande teaterbakgrund sätter krokben både för sig själv och skådespelarna. Stundtals känns historien mer teatral än filmisk, det vill säga överdrivet expressiv. Kanske hade helheten landat annorlunda – utanför övertydlighetens gränser – om Naess litat mer på sin publik. Och på sina skådespelare, inte minst. Nu lyser istället den stereotypiska varningslampan röd. Vilket är synd, för detta hade annars kunna blivit riktigt bra. Nu blev det – med svårighet – okej.
— — —
Tommy Johansson
