Roman: De levandes land
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, oktober 9th, 2012De levandes land
Roman
Lars Andersson
Albert Bonniers förlag, 572 sidor
Utkommer 9 oktober
— — —
För fyra år sen gav Lars Andersson ut Ljus från ingenstans, första delen av släktkrönikan om Hedås, hans fäders by nära Forshaga vid Klarälven. Nu är det dags för den andra och avslutande delen, De levandes land, som i stort omspänner det sena 1800-talet och en stor del av 1900-talet. Vi får glimtar av hur det moderna Sverige föds utifrån en värmländsk bys horisont, med utblickar till immigranternas USA och med korta noteringar om stora katastrofer som de båda världskrigen. Liksom i arbetet med den tidigare delen har författaren studerat och använt en mängd arkivmaterial och släktingars efterlämnade privata papper.
Andersson har flera gånger tidigare använt sig av dokumentära utgångspunkter för sina romanfiktioner. Så skymtar läkaren och prästsonen Emil Thorelius från Bikungskupan också i denna boks periferi. I Hedåsböckerna tillkommer en stark vilja att ge de många fallna byborna en röst: böckerna är en minnesgärd. Detta gör att det kompositionsmässigt riskerar att bli en konflikt mellan viljan att benämna eller dokumentera och de verkligt gestaltande närbilderna. I den här delen finns ett flertal starka närbilder, men också en större andel översiktligt berättade partier, exempelvis om faderns halvbröder som emigrerade till amerikanska Rockford. 
Tidskänslan ges här via en mängd detaljer som är väl använda, men ibland får man en känsla av att det dokumentära kan lägga en viss hämsko på fiktionen. Detta är ändå personer som är så gott som samtida, och förmodligen inlemmade i släktens förråd av såväl fakta som mytologi. Förutom dessa amerikafarare ges störst utrymme åt farmodern och hennes fyra systrar.
Folkrörelse-Sveriges födelse skildras inifrån via den lokala baptistförsamlingen och den tidiga fackföreningsrörelsen. Det är samma sorts människor på båda ställena, något som tycks strykas under genom en fantasifull scen där den facklige förtroendemannen rycks bort från medlemmarna upp i skyn. En hel del dokument om föreningsmöten används annars som stöd, och inblickarna säger mycket om tidsskedet och människors vilja att själva ta ansvar för sina liv och gärningar. Det handlar också delvis om att kunna bevara sin individualitet inom en normativ kollektiv ram. I ett viktigt fiktivt parti låter Andersson brädgårdsinspektören Lars Ahlin från Östra Ämtervik möta snickaren Axel Högvall, han som ”reste takstolar och fick en sorts frid med Gud”. Ahlins Gud ”fanns i allt som en dold existensgrund, men samtidigt hade han lämnat jorden till människornas fria förfogande.” I några festliga scener får så Ahlin möta skeptikern Karl-Vilhelm Vennberg, och en viss fiskefärd ges teologiska implikationer. Ahlins bejakelse av det mänskliga bildar en kontrast till baptisternas uteslutningar av medlemmar som på olika sätt inte hållit måttet.
Lars Andersson brottas återigen med de stora frågorna om mening och mål. Han beskriver och reflekterar över de liv som ständigt rinner bort, likt snöfallet som fraktas i väg av älvens vatten ”på en svart spegels glidande yta, en jämn bortström av det försvunna, av alla utspritt bortflytande försvinningsögonblick.” Varför slits ynglingar sönder på leriga slagfält ute i Europa? Vad händer med alla som bara fick möjlighet att leva korta skuggliv? Varför skördar döden så lätt och utan att ge utrymme för någon som helst förklaring? En av de starkaste scenerna skildrar Stina-Kajsa Andersson, författarens farfars första fru. Hon dör i sin fjärde barnsäng:
I blodig långsamhet förevisades han (eftersom situationen var den att ingen längre kunde slå vakt om det lämpliga och normala, ingen hade uppsikt, det kunde inte hjälpas) föderskans underliv, som han borde känna så ömsint och väl, i muskelkramningar där det slets sönder, delade sig som frostbarken på en ruta där ett barn försökte med skallbenet skriva sitt namn, och oupphörligt blod, vanmaktsskrik. Han höll hennes händer, ibland med armarna kopplade runt omkring nacke eller midja, ett krampgrepp hållet i ett krampgrepp. Hon såg honom inte men ropade till honom.
Var finns Gud i en sådan situation? En aspekt av Ahlins Gud, så som den beskrivs i denna roman, är ”Inte olik döden i sin massiva ovetbarhet, men med en väldighet långt bortom döden”. Lars Gustafsson har i en dikt liknat Gud vid ”ett/ ofantligt berg// där allt som faller ändå bevaras/ i klyftorna// i de uråldriga hålorna./ Allt annat är vatten.” Dikten heter ”Floden stannar ensam kvar.” Den handlar inte om Klarälven vid Hedås, men skulle naturligtvis kunna göra det. En Gudsbild som denna kan dock aldrig fördriva den smärta som skildras så akut i citatet ovan.
Vemodet och ömsintheten skänker Anderssons roman ett vackert skimmer. När den samvetsgranne upptecknaren ibland får vila lite, ges också utrymme för en sorts prosalyriska reflektionsstycken. De blir till stillhetspunkter eller andhämtningsställen, då flödet tillfälligt tycks stillna. Ofta är det naturen eller de djupa relationerna som då beskrivs. De gestaltade närbilderna och de prosalyriska styckena visar på ett särskilt sätt djupet och variationsrikedomen i hans prosa, medan de fragmentariska uppräkningarna om exempelvis in- och utflyttningar vill bidra till att ge en så fullständig bild av släktbyn Hedås som möjligt, samtidigt som de ger en kongenial illustration av den snabbt svinnande tiden. Letar man ovanliga bilder finns det också mycket att välja på här. ”Dörren hängde på hängslen som gled tyst som stjärnbilderna i världsrymden”, kan han skriva, och att älvens fyra meter höga fall vid Forshaga ”driver moderniteten” får han att låta alldeles självklart.
I en lyrisk passage mot slutet av boken anspelar Andersson på Rilkes Duinoelegier –” jord vill du osynlig uppstå i oss” – och han beskriver de sentida levande som ”hopsatta av de tidigare”. Att leva är att bevara de tidigare generationerna osynliga inom oss, men att skapa konst kan också vara att förvandla det osynliga till något synligt. Att hedra de döda är också att förvandla deras liv till text.
— — —
Pär-Yngve Andersson
