Musikbok: Blå Tåget

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, oktober 8th, 2012

I tidens Rififi. Historier om Blå Tåget

Tore Berger, Torkel Rasmusson, Leif Nylén

Norstedts förlag.

263 sidor. Har utkommit.

—

Blå Tåget var ett av 1970-talets musikrörelses mest kända band. Proggmusik kallas det idag, det var ett ord som aldrig användes då. De tillhörde mina favoriter. Inte från början, de debuterade på skiva redan 1969 och det tog en tid att vänja sig vid deras säregna stil. Detta var jag inte ensam om, många tyckte att Blå Tåget var lite konstiga. I den ytterligt breda och spretiga musikrörelsen där i stort sett alla kända musikstilar faktiskt fick plats, intog Blå Tåget ändå en särställning. De befann sig samtidigt i rörelsens kärna och i en alldeles egen enklav i dess utkant.

Blå tåget hade ett varierande medlemsantal. De kunde vara 8-9 musiker på scenen ibland. Men i gruppens kärna fanns fyra personer – Tore Berger, Torkel Rasmusson, Leif Nylén och Mats G Bengtsson. Tre av dem – Mats G Bengtsson dog 2005 – har nu skrivit en bok om historien.

Därmed så hakar de och förlaget Norstedts på en stark trend av musikantbiografier. Patti Smith, Keith Richards, Lemmy Kilmister med flera har ju de senaste åren kommit ut med framgångsrika böcker. Mellan Beatles och Bob Dylan kan man nu ställa in boken om Blå Tåget i sitt bibliotek.

Men det finns nog fler anledningar till utgivningen av I tidens Rififi. En är att Blå Tågets popularitet bestod. De glömdes inte bort. Mycket tack vare att punkgruppen Ebba Grön tog upp låten Staten och kapitalet (egentligen Den ena handen vet vad den andra gör) på sin repertoar. Det blev en stor hit – idag närmast en folkhemsk slagdänga som till och med Fredrik Reinfeldt nynnar på. Men också på grund av att de tre skrivande bandmedlemmarna är just erfarna skribenter; författare och journalister med långa rader av böcker bakom sig. Så här skriver Torkel Rasmusson:

”Blå Tåget var aldrig någon heltidssyssla, utan mer någonting vid sidan av. Inte heller utgjorde orkestern en födkrok att räkna med, för det var ytterst blygsamma belopp vi drog in på skivor och konserter. Vi hade allihop andra arbeten och pågående projekt.”

Det finns ingen anledning att här återberätta Blå Tågets historia. Det görs både grundligt och underhållande i boken. Bara att de levde vidare i ett par omgångar efter ”proggepokens” slut. Åtta album blev det allt som allt. Av dessa var ett, Brustna hjärtans hotell, ett av Sveriges första dubbelalbum någonsin. Ett antal best of-skivor och deltagande på samlingsalbum blev det också. En eftersläng i form av bandet och skivan Stockholm Norra. Något hundratal spelningar. Ett par radioteaterföreställningar. Nu en bok. Egentligen inte så mycket till karriär i underhållningsbranschen. Ändå har de lämnat ett starkt avtryck. Jag och en del andra spelar fortfarande deras skivor.

Bokens tre upphovsmän är som sagt rutinerade författare som även denna gång gör ett gediget jobb. Och personligt. De har distinkt olika tonfall. De har också olika åsikter. Till exempel om hitlåten Staten och kapitalet. Så här skriver Leif Nylén:

”Jag har naturligtvis emellanåt undrat över vad det är som gjort att ’Staten och kapitalet’ fått detta liv långt efter sitt

avlägsna sjuttiotal. Till en del tror jag det beror på att refrängerna tycks bära ett slags explosiv, fortfarande inte urladdad eller urlakad vrede. Till en del på att verserna, även om de inte förklarar så värst mycket av dagens situation, ändå rymmer en känsla av att det faktiskt går att förstå, lägga samman, genomskåda eller avslöja – ett politiskt perspektiv och en språklig energi som pekar vidare, bortom vad som faktiskt sägs i sången.”

Men så här tycker Tore Berger:

”Det är klart att ’Staten och kapitalet’ kräver en sorts reservation, citationstecken, en markering av nostalgi. Berättelsen – om statens och kapitalets väloljade samarbete och allt förtryckande maktmonopol – är helt enkelt inte sann. Och inte längre på väg att bli sann.”

Deras olikhet bidrar till att I tidens Rififi är en mycket läsvärd bok. Olikheterna bidrog också till Blå Tågets storhet.  Torkel Rasmusson med sin desperat gälla röst och ibland ängsliga framtoning. Tore Berger med mörkare stämma och ett ångestfullt drag mitt bland ironierna. Leif Nylén som mer rakt på sak och gåpåaraktig aktivist.

Hos bandet, ja själva kallar de sig nästan konsekvent orkester, fanns en ton som är en blandning av en sliten och vilsen aristokrati, en medelklass med dåligt samvete och besvikna övervintrade akademiker. Ja det finns ett studentikost drag där någonstans. Fast jag är kanske orättvis när jag skriver det. Torkel Rasmusson har en annan syn på saken:

”En del tyckte nog att de (texterna) hade en akademisk framtoning. Ändå var de samlade akademiska meriterna inom orkestern mycket blygsamma, inte större än vad somliga jämförbara band kunde skryta med där många av medlemmarna pluggade eller nyss hade pluggat på universitetet. Och faktum är att tre i gruppens innersta kärna – Mats, Tore och Urban – aldrig tog studenten.”

Så mycket rock n’ roll blev det aldrig. Det var väldigt svårt att dansa till Blå Tåget. Även om det förekommer närmast identiska textrader i Sympathy for the devil och I guds frånvaro så är likheterna med Bertolt Brecht betydligt större än med Rolling Stones. Både ideologiskt och musikaliskt. Det är mer kabaré än rock, mer verfremdung än dansextas.

Ändå lever Blå Tågets märkliga musik vidare. Vilken bedrift det är att ha skrivit en låt som Kalla kriget – en historielektion där en av refrängerna lyder:

”Sin dotter lärde han att sjunga/med det kalla krigets kluvna tunga/Med en osäkrad atombomb vid höften/ kan vi tala om frihetens löften.”

Det är en stor njutning att läsa om Blå Tåget. Smart nog ackompanjeras boken av en cd med ett urval låtar. Där finns både Smoking, Konsten fru Ramona och många andra klassiska stycken.

Jag är förtjust, förförd och upplyst. Tack.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion