CD: Kim Kashkashian spelar Kurtág och Ligeti
Recension, Skivor söndag, oktober 7th, 2012
György Kurtág / György Ligeti: Music for Viola (ECM New Series/Naxos). Speltid: 55’12.
Kim Kashkashian (viola)
–
György Kurtág hör inte till dem som ödslar med noter. Det gör honom inte till minimalist – bland annat av den anledningen att en del minimalister verkligen ödslar med noter. Kurtág är sparsam, mycket sparsam. Dessutom brukar han vara sparsam med antal inblandade instrument. I det här fallet rör det sig om musik för en ensam altfiol: 19 stycken där det längsta är på 4’39 minuter och det kortaste på 0’32. Samlingsnamnet lyder Jelek, játékok és üzenetek (ung. ”Tecken, lekar och meddelanden”). Det är ett verk som påbörjades 1989 och som är öppet för ständigt nya kompositioner.
György Ligeti är inte lika sparsam i sin notbild – även om han faktiskt har skrivit ett pianoverk utan några noter alls. Här framförs han Sonat för viola (1991–1994) som består av sex satser på mellan 1’46 och 5’23 minuter.
Ligetis grav på Zentralfriedhof, Wien. Foto: Jacques Bon jbon@cafcom.net
Ligeti och Kurtág är ungerska generationskamrater, födda 1923 respektive 1926 – men det är bara Kurtág som ännu är livet. Ligeti dog 2006, och hyllades då som en av samtidens absolut viktigaste tonsättare. Det har tagit längre tid för den lakoniske Kurtág att nå ut, vilket i alla fall delvis kan förklaras av att Ligeti lämnade Ungern redan på 50-talet och snabbt lyckades etablera sig i Väst som ledande avantgardist med en rik och rikt varierad produktion.
Både Ligeti och Kurtág är utpräglade individualister, kompromisslösa och föga insmickrande, men likväl med förmågan att skriva sällsamt fascinerande och på sitt sätt också vacker musik – om man med vacker inte nödvändigtvis avser melodiskt lättillgänglig. Och jodå, jag har full förståelse för den som ställer sig frågande till just ordet ”vacker” i detta sammanhang och kanske dessutom finner Ligeti smått enerverande. Men ger man sig tid att lyssna kommer man också att höra hur den ungerska bakgrunden gör sig påmind i dessa verk, inte minst i form av den ofrånkomlige Béla Bartóks ande.
Violan hamnar lätt i skuggan av såväl sin ekvilibristiska lillasyster violinen som av sin sonora storasyster cellon. Men mellansystern har sitt eget uttrycksregister och sin egen stämma (gärna lite vemodig), och det vet Ligeti och Kurtág att utnyttja – liksom den som här trakterar instrumentet. Det är nämligen ingen mindre än den armeniskfödda violasten Kim Kashkashian. I säkrare händer torde man i dessa sammanhang inte kunna vara.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
