CD: Sogno barocco med Anne Sofie von Otter

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor fredag, september 21st, 2012

Anne Sofie von Otter: Sogno barocco (Claudio Monteverdi, Francesco Cavalli, Francesco Provenzale, Luigi Rossi)   (Naïve/Naxos).  Speltid: 71’00.
Anne Sofie von Otter (mezzosopran), Sandrine Piau (sopran). Susanna Sundberg (alt), Ensemble Cappella Mediterranea, Leonardo García Alarcón (dirigent)

–

Detta är Anne Sofie von Otters tredje album för franska Naïve. På det första samarbetade hon med den amerikanske jazzpianisten Brad Mehldau i en repertoar som man normalt inte förknippar med henne – och man kan väl säga att hennes äventyr i jazzbranschen avlöpte sisådär. Sedan var det dags för en kylslagen och doftlös tolkning av Hector Berlioz sinnligt romantiska Les nuits d’été. Men nu är hon tillbaka i en repertoar där hon firat åtskilliga triumfer: barocken.

För några år sedan resulterade hennes samarbete med Les Arts Florissants under William Christie i cd:n Ombre de mon amant (Archiv) Där var det franska arior av Charpentier, Lambert och Rameau som gällde. Nu har hon tillsammans med Ensemble Cappella Mediterranea och dess grundare Leonardo García Alarcón tagit itu med italienare som Claudio Monteverdi, Francesco Cavalli, Francesco Provenzale och Luigi Rossi. Vid tre tillfällen dyker även sopranen Sandrine Piau upp för en duett, och till sist får hon även sällskap av alten Susanna Sundberg.

Det har sina poänger att jämföra von Otter med en annan mezzosopran med barocka böjelser. Jag tänker naturligtvis på Cecilia Bartoli. Man får väl passa sig och inte sväva ut i vidlyftiga betraktelser angående olika nationalkaraktärer, men italienska Bartoli är hur som helst en eldsprutande vulkan medan svenska von Otter är ett stilla stämningsljus. Bartoli är explosiv och färggrann och kan ibland rent av framstå som svulstig och överdriven – ja, ”barock”. Hon kan sjunga betagande vackert men drar sig inte för att låta ”illa” om uttryckskraften kräver det. I jämförelse med denna överdådigt sublima natur framstår von Otter som en geometrisk fransk trädgård där inget tillåts att växa utanför de välansade rabatterna. Det här kanske låter som om jag ensidigt föredrog Bartoli. Riktigt så enkelt är det inte. Åtskillig barockmusik är formsträng och kontemplativ med en återhållen skönhet. Risken med Bartoli är att det kan bli ”för mycket”. Efter ett antal glas chianti och Strega kan man längta efter svalkande källvatten. Risken med von Otter är i stället att allt det väl avvägda och putsade lockar fram en lätt gäspning. Om man nu ska hårddra det.

von Otter är de subtila känslornas raffinerade uttolkare, och när hon nu söker sig till den tidiga italienska barocken är det typiskt nog dess repertoar av klagosånger hon främst inventerar. Det är inte den muskulöst manieristiske Monteverdi som kommer till tals utan den inåtvände. Och denne Monteverdi sjunger hon naturligtvis utsökt. Men för skivan som helhet hade det inte skadat med större variation. Ett stycke sticker i alla fall ut. Det är Provenzales märkliga ”Signor, oggi rinasco” med dess folkliga dansrytmer och burleska inslag. Det skrevs som en parodi på Rossis ”Lamento de la regina di Suezia” som handlar om drottning Maria Eleonoras veklagan över sin döde make, Gustav II Adolf. Varför Provenzale ville göra narr av Rossi är oklart, men visst är det roligt att han gjorde det. Däremot kan man knappast påstå att von Otter ens i detta verk tar ut svängarna. Det gör att det burleska och groteska liksom förses med citationstecken – vilket förtar effekten. Här skulle det vara roligt att få höra Bartoli, gärna i samarbete med L’Arpeggiata under Christina Pluhar.

Anne Sofie von Otters alla beundrare kommer säkert att hälsa Sogno barocco med entusiasm. Och allt är verkligen hur vackert och välartikulerat och njutbart som helst. Det är bara den där lilla förargliga gäspningen som till sist blir svår att hålla tillbaka.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.