Konst: Morandi på Documenta 13

Inlagd av Peter Ekström Recension, Utställningar måndag, september 17th, 2012

Trots att den stora utställningen Documenta 13 i Kassel i Tyskland har producerat enorma mängder text, är det inte alldeles enkelt att säga vilket tema utställningen har. Kanske finns det flera teman. Ett sådant deltema skulle kunna vara autenticitet.

Det finns ett flertal exempel på hur objekt med en viss avgörande historia visas på Documenta 13. Detta är särskilt tydligt i ett rum i utställningshallen Fridericianum som kallas Hjärnan. Det är tänkt som en utgångspunkt för hela det jättelika evenemanget.

Där visas till exempel diverse prylar som den amerikanska fotografen Lee Miller (1907-1977) tog med sig från Adolf Hitlers badrum i samband med slutskedet av Andra världskriget. Bland annat en handduk med de broderade initialerna AH. Berömda är de fotografier som hon då lät ta av sig själv när hon tvättar sig i Hitlers badkar.

På en vägg hänger sex målningar av italienaren Giorgio Morandi (1890-1964). Han var född i Bologna och levde i stort sett hela sitt liv där. En tillbakadragen person som fick avsked ur armén efter ett nervöst sammanbrott 1915. Politiskt var han svajig med sympatier för fascistregimen men umgicks med motståndarna. För detta blev han arresterad. Akademiskt utbildad och tidvis också själv konstlärare – ändå något av en mytisk enstöring. 1955 deltog han i den allra första Documenta-utställningen med elva målningar i en egen monter.

Att få se hans målningar är fint nog, jag har länge tyckt om hans sparsmakade måleri. Det är, liksom Lee Millers fotografier, starkt förknippat med världskriget. Ett sätt att se Morandis målningar är som noteringar från en inre exil. När kriget brann utanför knuten stannade han i sin ateljé och målade stilleben efter stilleben med ett begränsat antal föremål som förebild. Ett slags övning i stillhet. Gripande i sig och ännu mer så när man vet under vilka omständigheter många av hans målningar kom till. Många har också försökt att efterlikna hans avskalade stil – det blir alltid platt fall.

Runt hörnet i utställningslokalen utsätts jag för en chock. Det är medresenären Ulf Lernhammar som leder mig dit. Där står i en enkel glasmonter en fotogenlampa, tre vaser och en liten burk. Det är de autentiska föremål som Morandi så ofta målade av, framplockade ur något förråd. Har man sett några Morandi-målningar så är det uppenbart att hans stilleben utgår ifrån verkliga objekt. Men hans måleri har ändå något overkligt och upplöst över sig. Så var han också inspirerad av konstriktningen Pittura metafisica, ett förstadium till surrealismen.

Att konfronteras med dessa konkreta objekt blir därför en mycket underlig upplevelse. Det är nästan som att se spöken – en vision från en dimension som borde vara dold. Morandis målningar och dessa objekt krockar i huvudet på mig. Jag har svårt att avgöra vem som överlever smällen.

Självklart tittar jag noga på de vardagliga sakerna i glasmontern. Då upptäcker jag att de är bearbetade. Morandi har svartmålat glaset på fotogenlampan och vitmålat detaljer på de andra föremålen. Han har påbörjat abstraktionen redan ute i verkligheten. Ändå har jag en stark känsla av att Morandi medvetet valde betydelselösa objekt till sina stilleben. Han närmar sig därmed idealet för ”det rena måleriet” där målningen har all laddning och dess motiv ingen laddning. Detta ideal är sannolikt ouppnåeligt. Morandi åstadkom dock något åt det hållet. Detta riskerar nu att komma i gungning när hans målningar och objekten i glasmontern får dela utställningslokal.

Relationen mellan de ting som står där i glasmontern och målningarna där de finns återgivna, är märklig. Eftersom tingen har varit fördolda och målningarna synliga är det som om målningarna är mer verkliga. När jag ser föremålen i montern är jag förundrad över att de finns. Målningarna och deras förebilder har liksom fått en omvänd laddning. Det konkreta har blivit mystiskt och det trolleri som måleriet innebär har blivit vardagligare.

Jag står och tittar på tingen i montern som om de hade någon innebörd. Det har de naturligtvis inte. Jag tror att Morandi valde dem för att de inte betydde något, för att de inte var laddade. Jag tror att han skulle han blivit förvånad, kanske till och med arg, över den vikt som nu lagts vid dem. Men deras historia gör ändå att deras utstrålning, deras aura, har förändrats. De känns viktiga. Denna helt irrationella känsla är mycket svår att frigöra sig ifrån. Tingens autenticitet är en mycket stark kraft.

Förminskas Morandis målningar nu när förebilderna finns i en monter intill? Kanske. En sådan här upplevelse går ju inte att backa. Har man sett vaserna, burken och fotogenlampan så har man. Så länge man minns dem så kommer de att stå i relation till målningarna. Kanske blir deras aura inte mindre, men den blir lite annorlunda. Alla överlever krocken men är en aning förändrade efteråt. Vardagsföremålen har blivit upphöjda. Målningarnas aura av andlighet har avtagit. Den konkreta situationen blir desto tydligare – Giorgio Morandi målade sig igenom en av världshistoriens största kriser.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion