En kväll på Live at Heart 2012

Inlagd av Tommy Johansson Reportage torsdag, september 13th, 2012

Känslan infann sig redan på Kungsgatan. En disorienterad grupp långhåriga kids i slitna stuprörsjeans och bandtröjor står och spontanhärjar borta på Stortorget vid Likkistan. Det är nått om Frank Zappa, vinyler och chilikorv. Lite längre fram ser jag hur ett skönt gäng på 50+ ramlar ut från ett upplyst Level med smilgroparna uppe vid hårfästet. De har precis lyssnat på Marshall Monrad Band – bluegrass och folkrock. Mellan dessa åldersytterligheter vandrar allt möjligt löst folk, på väg från den nyss avslutande konserten till den strax påbörjade. Alla på ett tillsynes gott full-i-fan-humör.

Live at Heart – Sveriges kanske mest intressanta musikfestival, helt klart den mest intima – har pågått sedan ett dygn tillbaka. Örebro sjuder, fröjdas och mår osedvanligt väl. Under tre fullspäckade dagar möts musikbransch och artister i Örebro för att knyta kontakter, sätta demos i omlopp och kanske, om planeterna ligger i linje, signa kontrakt. Det sker överallt, på barer, hotell, pubar och festvåningar, i en och annan kyrksal, på restauranger och på bakgårdar.

Jag hinner knappt vika av från Nygatan in på Kungsgatan innan stämningen sveper över kullerstensgatorna som en vårvind i höstkvällen. För en fullblodsörebroare som för tillfället ”gör Stockholm” är det smått fantastiskt att komma hem till ett Örebro som pulserar så frenetiskt som nu. Alla bittra pessimister som kritiserar Örebros kulturliv, gör er icke besvär. Alla ni trötta slentrianbelackare som påstår ”att det aldrig händer något i den här stan”. 

Ni har fel. Och ni har haft fel länge.

Jag möter upp med mina gamla arbetskamrater från Örebrokompaniet inne på K1. På scenen står rockabillybandet Sixgun Republic – a group of ragtag music desperados roaming the industry wasteland, som de själva säger. Stället är proppfullt. Och det är bastuvarmt. Framförallt är det precis så bra som man kan förvänta sig när texarkansk integritet möter urban verklighet – det gifter sig. Ståbasen är fullkomligt överjävlig. På ett bra sätt. Bandet är otroligt samspelta vilket får sin förklaring när man slänger ett öga på deras hemsida. De senaste åren tycks man inte ha gjort annat än turnerat.

Vi lämnar K1. Genom diskussioner om tidningsdöd, Paul Newman och Cool Hand Luke. Tills vi hamnar på Level. Det visar sig vara ett förträffligt mellanstopp. Under lågmäld belysning sitter Tony Carey och spelar jazz – som blir blues som blir rock som blir soul. Fantastisk musik i en lika fantastisk konsertmiljö. Level lämpar sig väl för detta. Det är intimt och man kommer nära musikern. Jag låter ett rivigt glas Fireball bereda vägen för nästa musikaliska möte och tar sen farväl av Tony Carey. Förmodligen lite för tidigt för mitt eget bästa.

Nästa stopp – loungen på Clarion Hotel – där huvuddelen av kvällen fortsättningsvis kommer att utspela sig. Det jag framförallt kommer att minnas är bluesbandet Factory Brains som rent krasst kan beskrivas som den lyckade korsbefruktningen mellan Jim Morrison och The Hives. Det doftar ljuvligt av 70-talsinspirerad rockpsykadelia klädd i en stilren 2000-talsskostym. Superlativen haglade. Detta var hur bra som helst. Musiken var fantastisk, scenspråket briljant. Det är alltid lika uppfriskande att se ett band med ett genuint expressivt scenspråk som inte känns efterapat. – Ge de här killarna några år så kommer de fylla arenor, säger en av mina gamla arbetskollegor. Och det råder det inget som helst tvivel om – det kommer att hända.

Gruppen decimeras framåt småtimmarna. Trots detta finner jag mig själv på Oh Learys andra våning, lyssnandes på rockabillybandet Flat Foot tillsammans med två tappra krigare – Jimmy Führ och Amélie de Moÿ. Det känns som en värdig avslutning. Symbolisk. Spontantwist utbryter, jag beställer en New Castle i baren och känner hur Live at Heart på riktigt har börjat rota sig i Örebro.

Jag ser redan fram mot nästa år.

— — —

Tommy Johansson är frilansande skribent