CD: Orkesterverk av Henryk Górecki
Recension, Skivor tisdag, september 11th, 2012
Henryk Górecki: Concerto-Cantata**; Little Requiem for a Certain Polka*; Harpsichord Concerto*; Three Dances (Naxos). Speltid: 69’33.
*Anna Górecka (piano), **Carol Wincenc (flöjt). Warsaw Philharmonic Orchestra, Antoni Wit (dirigent)
–
Henryk Górecki fick 1992 en lika oväntad som stor framgång med sin 3:e symfoni, ”Sorgesångernas symfoni” för sopran och orkester – oväntad därför att den kom 15 år efter verkets tillkomst och därför att modern klassisk musik inte brukar bli några storsäljare. Men uppenbarligen fanns något i denna blandning av outsäglig skönhet och smärta som fångade en bred publik. Inspelningen med Dawn Upshaw som solist (Nonesuch) sålde i över en miljon exemplar, och idag finns en rad olika tolkningar att välja bland.
Stämningen från symfonin kan kännas igen i inledningen till Litet rekviem för en polka (1993) med dess mörka stråkar, spröda klockor och spatiöst klingande piano à la Arvo Pärt. Men sedan tar musiken en annan vändning med stampande rytmer, hårda klanger och bleckblås – och i den tredje och rätt sanslösa satsen får den där döda polkan komma till hektiskt liv innan allt åter blir lugnt och sångbart. På en inspelning med flandriska I Fiamminghi (Telarc) är klangen transparent och de snabba satserna drar iväg i ett sanslöst tempo. På denna nya cd med Warszawafilharmonikerna under Antoni Wit är klangen tjockare och tempi mer återhållna, men det fungerar också i detta verk som kastar sig mellan det groteskt drastiska och det kontemplativa.
Concerto-Cantata (1992) är en flöjtkonsert som påminner om rekviet med sina minimalistiska tendenser och i sin växling mellan stillhet och utbrott, medan cembalokonserten (1980), som här framförs i versionen för piano, består av två korta men maskinellt frenetiska satser som tar andan ur lyssnaren – och torde lämna musikerna genomsvettiga. Vi pianot sitter för övrigt tonsättarens dotter Anna Górecka. Slutligen rymmer skivan Tre danser (1973). De står på folklig grund men har också starka drag av Stravinskys pumpande Våroffer-rytmer. Górecki går sannerligen inte i den trivialfolkloristiska fällan.
Om man redan har Góreckis tredje symfoni och vill vidga vyerna är den här utgåvan ett förträffligt val. Man får en viss igenkänning – samtidigt som man får ta del av helt andra och spännande sidor av tonsättaren. Det är rasande bra musik rakt igenom.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. Kulturdelen har tidigare recenserat Henryk Góreckis stråkkvartetter.
