CD: Orkestermusik av Messiaen
Recension, Skivor söndag, september 2nd, 2012
Olivier Messiaen: Et exspecto resurrectionem mortuorum; Le tombeau resplendissant; Hymne (Naxos). Speltid: 65’55.
Orchestre National de Lyon, Jun Märkl (dirigent)
–
Gud och fåglar återkommer ofta hos Olivier Messiaen. På den här skivan handlar det mer om Gud än om fåglar – vilket torde framgå av titlar som Et exspecto resurrectionem mortuorum (”Och jag inväntar de dödas uppståndelse”), Le tombeau resplendissant (”Den strålande graven”) och Hymne. De två senare verken hör till tonsättarens tidiga produktion, skrivna i början av 1930-talet av en ung man på drygt 20 år medan det första är från 1964.
Är man ovan vid Messiaens tonspråk kan man mycket väl välja att spela skivan i omvänd ordning mot hur verken presenteras. Hymne är skivans kortaste och mest lättillgängliga verk med avsnitt av stor skönhet. Men det är kanske också det i längden minst intressanta. Le tombeau resplendissant är ett våldsamt verk med tunga rytmer som kan föra tankarna till Stravinskys Våroffer, men det tonar ut i frid. Till det här verket har Messiaen skrivit en prosadikt (som tyvärr inte finns med i texthäftet, även om det hänvisas till den) som börjar: ”Min ungdom är död: jag är dess bödel.” Han ger uttryck för sin ungdomliga vrede, sitt raseri och sin förtvivlan – för att slutligen finna försoning i Gud.
Et exspecto resurrectionem mortuorum ståtar inte bara med den längsta titeln utan är också det tyngst vägande verket. Jag kan inte påstå att Messiaen verkar invänta återuppståndelsen med någon större tillförsikt eller glädje. Musiken klingar tämligen ominöst och inger känslan att de flesta av oss snarare kan förvänta sig en slutförvaring i de nedre regionerna än i de högre. Men det är ett fascinerande verk med en mycket personlig klangvärld bestående av blåsare och metalliska slagverk. Här vibrerar gongar och något som låtar som stora plåtar – och naturligtvis ljuder också domedagsbasunerna, även om de klingar mer dovt hotfullt än braskande.
Av dessa tre verk har jag sedan tidigare bara Le tombeau resplendissant. Där dirigerar Myung-Whun Chung Bastiljoperans orkester (DG) i en aggressiv och omtumlande tolkning. Men även om nykomlingen Jun Märkl och hans Orchestre National de Lyon inte riktigt har samma attack i spelet har de mycket god hand med Messiaens högst personliga tonspråk. De lyfter fram såväl det kärva och råa som det transparenta och transcendenta, och resultatet är en oerhört spännande orkesterskiva.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
