DVD: Extreme Horror Box

Inlagd av Erik van Ooijen Film, Recension, Videohyllan fredag, augusti 31st, 2012

DVD: Extreme Horror Box

Subconscious Cruelty (2000)

Murder-Set-Pieces (2004)

Grotesque (2009)

The Bunny Game (2010)

Regi: Karim Hussain, Nick Palumbo, Kōji Shiraishi, Adam Rehmeier

Distributör: Njutafilms. Finns ute nu.

— — —

Extremt våld – varför skulle man vilja se något sådant? Det är en fråga som bara kan besvaras med en motfråga: varför inte? Filmvåld diskuteras alltför ofta enligt tv-debattens förenklade logik – för eller emot? – men tjänar, liksom varje kulturyttring, mest på att diskuteras på dess egna villkor. När Njutafilms nu samlar fyra särdeles våldsamma filmer från 00-talet i en ”Extreme Horror Box” kan det avfärdas som ren spekulation i folks fascination för blödande fallosar och avklippta bröstvårtor – eller betraktas som ett bidrag till våldsfilmens genealogi. Skräckfilmen har ju sedan länge blivit rumsren och dess klassiker kan numera föräras påkostade prestigeutgåvor hos de stora distributörerna. Säkert kommer något liknande så småningom även ske med denna dess vanartiga och mer nihilistiska kusin.

Någon prestigeutgåva är det dock inte tal om här utan en, låt oss säga funktionell, billighetsbox där fyra filmer trängts samman på två skivor. Intressantast är kanadensaren Karim Hussains debutlångfilm Subconscious Cruelty (2000). Det är en metafysisk dödsmässa i blod och sädesvätska, en löst sammansatt kavalkad som tar sin utgångspunkt i den högra hjärnhalvans förintande av den vänstra. I en första tablå snittas en kvinna som visar sig ha ett öga dolt i äggstockarna. Nästa scen kretsar kring en incestuös fluktare som under en gräslig förlossning dödar sin gravida syster för att i ett storslaget hån av livskraften leva med liket. Det är en fragmentarisk och drömskt avrealiserad liten berättelse som med en viss preciositet i tonen verkar vilja skriva in sig i den franska surrealistiska traditionen med dess fascination för ägg och ögon, Eros och Thanatos. Visuellt för det snarare tankarna till sjuttiotalets b-skräckmästare som Jess Franco, Roger Corman och Dario Argento då den storslagna metaforen tillåts förkroppsligas i tydligt kulissartade modellbyggen och överdriven gestik. Att det hela badar i omväxlande rött, blått och grönt ljus och ackompanjeras av ett hypnotiskt repetitivt pianomotiv bidrar till liknande associationer. En tredje avdelning påminner däremot om Alejandro Jodorowskys nyandliga ökenestetik då nakna människor krälar i solblekt och bloddränkt lera medan en man utför fellatio på Jordmoderns dolklika fallos. Här finns ett queert inslag som är befriande för en genre vars gränsöverskridanden annars är märkligt heteronormativa. Den avslutande bildens kristna hädelser faller dock platt i ett land som upphöjt Elisabeth Ohlson Wallin till nationalartist. Här leder en kristen kontorsslavs sexualneuroser till mardrömmar där frälsaren slits sönder och förtärs av orgiastiska backanter och så återuppstår endast för att kunna våldtas med Jesse rot. Det är det visuellt mest anslående segmentet men symboliken är pinsamt klumpig. Viss hög- och långdragenhet ursäktar man emellertid gärna och som debutverk betraktat är Subconscious Cruelty uppiggande. Den hugade går med fördel vidare till Njutafilms fylligare ”Karim Hussain Collection”.

Tristare är amerikanen Nick Palumbos Murder-Set-Pieces (2004) om en överspänd naziättling med moderskomplex som flår strippor i Las Vegas. Palumbo blev ett namn på den blodstänkta extremfilmshimlen ungefär samtidigt som Fred Vogel, vilken för övrigt syns i en biroll, men de båda skiljer sig åt stilmässigt. Vogels August Underground-trilogi (2001–2007) var intressant i sin användning av det amatörmässiga videoformatet för att simulera två seriemördares upphittade hemvideokasetter. I den till synes oredigerade växlingen mellan flimrande men hyperrealistiska tortyrscener, fylleupptåg, rockkonserter och långtråkig tristess uppstod en slagkraftig och rå autenticitet som fick den besläktade (men snällare) Blair Witch Project (1999) att framstå som ett överproducerat hollywoodspektakel. Palumbo, däremot, vill göra fräck testosteronaction och låter sin barbröstade protagonist, märkvärdigt menlöst spelad av Sven Garrett, skära halsen av bystiga blondiner till riffrock i stroboskopljus. Sällan har hakkors framkallat så många gäspningar.

Autenticitet är däremot den viktigaste ingrediensen i amerikanen Adam Rehmeiers svartvita The Bunny Game (2010). Eller kanske ska vi säga musikern Rodleen Getsics film eftersom hon har såväl skrivit som producerat och dessutom spelar huvudrollen. Handlingen, som i stora delar improviseras fram, är dessutom baserad på Getsics egna upplevelser av att ha kidnappats av en truckförare. Den senare spelas här av Jeff F. Renfro och kallas helt kort ”Hog”, ett namn som för tankarna till en annan sexualsadistisk långtradarchaffis, titelfiguren i Samuel R. Delanys roman Hogg (1995). Rehmeier låter snabba och frenetiska klipp ackompanjeras av malande metal och dronemusik men resultatet blir avskalat snarare än överlastat. Dessutom bidrar allt för att lyfta fram det intensiva psykologiska spelet mellan de två skådespelarna som, vilket man inte kan tro, här gör sina första filmroller någonsin. Bakom filmen ligger dock år av förberedelser med method acting som gränsar till det psykotiska. Man har även medvetet låtit allt våld som visas faktiskt utspela sig mellan skådespelarna och många scener, såsom en omtalad brännmärkning av Getsic, blir därför outhärdliga att se. Man får påminna sig om att skådespelaren inte är något offer i sammanhanget utan faktiskt den aktiva kraften i en nogsamt planerad konstnärlig process. En nödvändig bakgrund till filminspelningen ges exempelvis i Magnus Blomdahls intervjubok Äkta skräck, tidigare recenserad här på Kulturdelen.

Japan har en särställning inom extremfilmstraditionen och en regissör som Takashi Miike tillåts uppenbarligen röra sig fritt mellan serietidningsartat ultravåld, mörk psykologisk skräck, högstämda historieepos och spralliga familjekomedier. Att man emellanåt får för sig att hela den japanska kulturen är genomperverterad säger nog emellertid mer om vilka slags berättelser vi väljer att importera till västerlandet. Kōji Shiraishi hör inte till de mer namnkunniga japanska regissörerna och hans bidrag till boxen, Grotesque (2009), framstår först som en fantasilös kopia av mangatecknaren Hideshi Hinos beryktade Flower of Flesh and Blood (1985). Där styckar en hårdsminkad man i plastig samurajhjälm ett kvinnolik medan han filosoferar om livet och döden och här amputerar och kastrerar en läkare några ungdomar till tonerna av ”Nessun dorma” och ”Pomp and Circumstance”. Handlingen är begränsad till ett minimum, fotot är smutsgult och ofokuserat och den träaktigt sammanbitne Shigeo Ôsako saknar helt det självlysande vansinne som gjorde Hiroshi Tamuras insats oförglömlig i Hinos film. Men halvvägs byter Grotesque spår när läkaren flyttar ungdomarna till ett kliniskt vitt sjukrum för att istället omsorgsfullt vårda deras skador. Den emotionella osäkerhet som uppstår då den utstuderade grymheten förs över till det psykologiska planet är kanske inte omvälvande men tillräckligt intressant för att göra filmen till något mer än en ren tortyrporrssession. Därpå följer en så hejdlöst bisarr final att den nog trots allt bara kunde ha spelats in i Japan.

De fyra filmerna i Njutafilms ”Extreme Horror Box” når väl inte upp till någon klassikerstatus, varken inom eller utanför den avgränsade genren, men lådan innehåller ändå ett intressant axplock av samtida extremfilm som är väl värt ett inköp. Blandning såväl som prislapp vänder sig lika mycket till den nyfikne som till den specialintresserade. Det här är dock filmer som tjänar på att diskuteras i sitt sammanhang och det är därför synd att man valt att paketera dem helt utan extramaterial eller kontextualiserande bakgrundsinformation.

__________

Erik van Ooijen är litteraturvetare vid Stockholms universitet