Konst: Estetisk rensning

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, augusti 27th, 2012

Estetisk rensning. Bildstrider i 2000-talets Sverige

Dan Jönsson

10tal bok. 144 sidor.

Har utkommit.

—

Ibland har jag varit mycket tveksam till konsten – min egen uppgift som konstnär och konstens roll över huvud taget. Under ganska långa perioder har det känts som om konst är en verksamhet vars glöd har slocknat. Men så plötsligt visar det sig, helt överraskande, att konsten fortfarande har förmåga att röra upp känslor, ställa till skandal och kanske till och med betyda något i samhällslivet. Det känns upplivande. Trots de negativa sidorna av dessa olika händelser så är de ändå i grunden positiva, de visar på konstens livskraft.

Under 2000-talet har det kommit en ganska jämn fördelad ström av sådana händelser – Lars Vilks teckningar av Muhammed som rondellhund är faktiskt bara en i raden av konststrider under det senaste decenniet. Dan Jönsson har i sin bok Estetisk rensning fördjupat sig i inte mindre än tio strider. Han har gjort det i form av tio fristående essäer som dock driver vissa gemensamma resonemang. I tur och ordning får vi återknyta bekantskapen med Bjarne Melgaards video All Gym Queens Deserve to Die (2000), Pål Hollenders video Buy Bye Beauty (2001), Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers installation Snövit och sanningens vansinne (2004), Louzla Darabis målning Scéne d’amour (2005), Stina Opitz skulptur Cirkulation II (2006), Lars Vilks teckning Profeten Muhammed som rondellhund (2007), Andres Serranos fotografier A History of Sex (2008), Anna Odells videoinstallation Okänd, kvinna (2009), NUGs video Territorial pissing (2009) och serieexperten Simon Lundströms innehav av 39 mangateckningar med misstänkt barnpornografiskt innehåll (2010). Som en liten bonus på slutet kommenterar Dan Jönsson också Makode Lindes tårta som åts av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på Moderna Museet 2012.

Estetisk rensning har två sidor, dels redogör den rent journalistiskt för dessa tio händelser som spillt ut från konstvärlden över i den mer allmänna debatten. Dels reflekterar Dan Jönsson över den konst som har utlöst de olika händelserna och han problematiserar förhållandet mellan konsten och det övriga samhället.

Bokens tio texter kretsar kring en del gemensamma teman. Naturligtvis behandlar de den inneboende kraft som finns i konsten, eller i alla fall i dessa tio konstverk, som utlöser så starka reaktioner. De behandlar också konstens död. Håller konsten på att dö? Kan den överleva den kris som författaren menar att den är i? Eller är det den nuvarande synen på konst, sammanfattad i det luddiga begreppet samtidskonst, som håller på att dö? Och kommer den i så fall att ersättas av något annat, en nygammal helighet kanske?

Det är spännande frågor som författaren tyvärr ibland slingrar runt i babbliga meandrar. Men ofta nog är det också nya infallsvinklar och intressanta resonemang.

Jag tycker att det är lätt att hålla med Dan Jönsson när han beskriver dagens konst definierad utifrån den institutionella konstteorin som något alltmer blodlöst och ointressant. Hans alternativ är dock luddigt – en vag essentialistisk teori om konsten som magi. Han tar filosofen Hegel till stöd. Jag tror inte på magi och Hegels idéer tycker jag bara är marginellt intressanta. Dock finns det något anslående när Jönsson menar att den omstridda konsten berör något djupt undermedvetet. Så här skriver han om den installation av Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler som förstördes av den israeliske ministern Zvi Mazel:

”Vad ’Snövit’ gjorde var att väcka liv i en idé om helighet som på ett filosofiskt plan har rensats ut ur dagens konstbegrepp, men som på en existentiell nivå är central i hela den västerländska konsthistorien och därför tränger till ytan så fort det blir konflikt. Det heliga är samtidskonstens förträngda undermedvetna, en kärna av oberörbarhet mitt i gränsupplösningen, ett stråk av bildlöshet mitt i samtidens outsinliga, pulserande bildflöden. De bildstrider som förs i vår tids offentlighet handlar nästan uteslutande om försöken att beröra denna förbjudna, mörka punkt, att ifrågasätta bilden av det dolda heliga, det ovillkorliga, definitiva. Vare sig det sedan handlar om det trygga barnet, om den goda konsten, eller om den absoluta ondskan.”

Förutom motsättningen mellan den institutionella konstteorins själlösa marknadskonst och konstens magi, så skissar Dan Jönsson ett antal andra motsättningar. Som samtidskonstens obegriplighet mot folklig traditionalism. Eller mångkulturalism mot liberalkonservatism. Eller konst och verklighet.

Och han frågar sig till slut:

”För frågan är om inte konstens stora projekt de närmaste decennierna måste vara ett försök att återerövra en form av autonomi. En föreställning om på vilket sätt konsten är just konst och inget annat, något som kan fungera som ett värn mot instrumentalisering och kommersialisering. Hur en sådan autonomi skulle kunna formuleras är en svår fråga, men debatten kring Anna Odell gjorde den postmoderna, institutionella återvändsgränden mycket tydlig.”

Jag håller inte med Dan Jönsson i alla hans slutsatser, i alla fall tror jag inte det – ibland är han svår att förstå. Fast han har en viktig poäng i att den rådande ordningen inom konsten antagligen lider mot sitt slut. Det finns all anledning att se det på ett hoppfullt sätt. Estetisk rensning är en bok med visst tuggmotstånd. Men det inger eftertanke, det är en bok som jag kommer att återkomma till.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion