Scen: 1812 – ett krönikespel
Recension, Scen måndag, augusti 20th, 20121812
Medverkande: Elisabeth Schöllin, Lill-Britt Karlsson, Solveig Sundblad, Karl-Magnus Jansson, Ingemar Söderström, Carl Sjösvärd Birger, Ulla Hannu och Stefan Gustafsson
Regi: Mia Nilsson, Manus: Ingemar Söderström, Musik: Karl-Magnus Jansson, Kostym: Catherine Giacomini, Scenografi: Frida Thofelt
Speldatum: 19-22/8 samt 24-26/8 kl 19.30 i S:t Nicolai kyrka, Örebro. Speltid cirka 1 timme 45 minuter
—
På premiären för ”1812” var det nästan på dagen 200 år sedan Riksdagen i Örebro 1812 avslutades. Under fyra månaders tid hade Örebro fyllts ut av tvåtusen själar, ett stort antal förstår vi, när vi får reda på att Örebros befolkning vid denna tid endast var tretusen. För det var inte bara kronprins Karl Johan (sedermera kung Karl XIV Johan) och hans familj som var på plats; på Örebros kullerstenar rörde sig adel, präster, borgare och bönder, tjänstefolk och rentav spioner och lobbyister.
Riksdagen hölls just i S:t Nicolai kyrka, samma plats som detta krönikespel tar plats. Med de mäktiga kyrkofönstren som bakgrund och de imponerande valven kan man inte annat än känna en viss ödmjukhet inför sin egen obetydlighet som en liten fiber i historiens väv.
Postern för 1812 visar två kvinnor som viskar till varandra. För egen del hade jag hellre sett mer av det: mer av folket som rörde sig i den innersta kretsen, och lite mindre av den gemensamma psalmsången. Och då menar jag inte nödvändigtvis att minska på den kyrkoanknutna delen, för inslaget där Ingemar Söderström i rollen som prästen och diktaren Johan Olof Wallin berättar om hur en psalmvers föds, och om hur arbetet med att förnya psalmboken fortskrider känns spännande och relevant.
Berättarröst, monologer och scener med fler karaktärer blandas med mässande, körsång och orkestermusik. Jag vet inte om det var klimatet i kyrkan som ställde till det, men något instrument trilskades med stämningen, vilket förtog en hel del av njutningen. Musik av Frigel, Crusell, Krauss och Tjajkovskij spelades av en sju man stark orkester.
Den populäre prins Oscar (sedermera Oscar I, spelad av Carl Sjösvärd Birger) fick en hel del utrymme, och när man läser om honom, kan man förstå varför han var så älskad. Utbildad av den tidens främsta, bland annat nämnde Johan Olof Wallin, tycktes han ha varit en modern svensk för sin tid. Bland annat agerade han översättare åt fadern, som endast vid ett enda tillfälle – i Örebro – höll tal på svenska. Detta tal framfördes med Stefan Gustafsson i rollen som Kronprins Karl Johan, som på ett utmärkt sätt porträtterar en man som är van vid att bli lydd och lyssnad på, och verkligen inte utfnissad av okänsliga svenskar.
Vidare fick vi veta vad som diskuterades under denna Riksdag: den nyinstiftade tryckfrihetsförordningen bland annat. Kronprinsen vände sig starkt emot den, och ville begränsa den, speciellt hädelse mot Gud, all slags lasteligt yttrande om kungen och drottningen, samt om ämbetsmän. Drottningen ansåg att det sedan tryckfriheten inte utkommit någon litteratur av värde. I dagar som dessa med hårda fängelsedomar mot den regimkritiska ryska gruppen Pussy Riot så känns det overkligt att världen inte har kommit längre på tvåhundra år. Vidare diskuterades skattefrågor och frågor kring brännvinstillverkningen. De välbärgade ansåg sig ha svårt att ha råd att betala skatt, och adeln och borgarna ville få utökade möjligheter att bränna sprit, trots missväxtår då säden bättre skulle behövas till mat. Hörde jag någon säga ”Tillväxtverket”?
Karl-Magnus Jansson i rollen som Pehr Frigel, sekreterare i Musikaliska akademien fungerar som den sammanhållande berättaren i skådespelet, och tillsammans med de två damerna Helena Maria Linde (kyrkoherdefru, spelad av Elisabeth Schöllin) och Sofia Kuhlman (änkefru till apotekaren von Aken, spelad av Lill-Britt Karlsson) drivs handlingen framåt. En karaktär jag önskar hade fått bidra mer är Veronica, drottningens kammarjungfru (spelad av Solveig Sundblad). Kanske är det svårt att tillskriva henne något, men nu finns hon mer med som ett litet retligt moment som vi vet sitter inne med information som vi aldrig kan få ta del av. Och då är frågan vad hon tillför?
Det jag tar med mig från den här föreställningen är främst en bit allmänbildning jag saknade. Jag hade något slags vag bild av att någon fred slutits, men att det var så viktiga händelser som freden mellan Sverige och Storbritannien och freden mellan Storbritannien och Ryssland som slöts på Storgatan 7 i Örebro 1812, det visste jag faktiskt inte.
Slutligen är det glädjande att se att en så magnifik byggnad som S:t Nicolai kyrka kommer till användning. Kyrkan tappar stadigt medlemmar, och även om jag själv råkar vara ateist känns det bra att se att kyrkan är öppen för annat än traditionella aktiviteter.
———
Åsa Jonsén är en del av Kulturdelens redaktion
Foto: Nina Hellström
