Politik: Partiet. En olycklig kärlekshistoria

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur måndag, augusti 20th, 2012

Partiet. En olycklig kärlekshistoria
Författare: Eva Franchell
Albert Bonniers förlag, 2012
356 sid.
Utgiven.

— — —

Eva Franchell var tillsammans med Anna Lindh på NK dagen hon blev mördad.

Hon var Anna Lindhs pressekreterare under flera år och fortsatte att förbli Lindhs mycket goda vän. I boken Väninnan (2009) skildrar hon åren hon arbetade i toppolitikens epicentrum och hennes upplevelse av mordet och dess efterspel. Den boken (fantastiskt inläst på ljudbok av Katarina Everlöf) har jag lyssnat på upprepade gånger, oerhört fascinerad av Franchells sätt att ta mig med in bakom kulisserna i Rosenbad under händelser som påverkat oss alla (till exempel diskoteksbranden i Göteborg och Tsunamin i Thailand). Framförallt dras jag till Franchells levande sätt att beskriva den rådande stämningen hos en regering som med järnhand styrs av Göran Persson.

Med Partiet börjar Franchell om från början. Hon skildrar socialdemokratins frammarsch, uppbyggandet av folkhemmet och raseringen av detsamma. Hon använder sin egen historia för att ge förankring och förståelse av vad socialdemokratin och den ekonomiska utvecklingen konkret har gjort och hur det påverkat ”den lilla människan”. Den historiska återblicken varvar hon med att låta läsaren följa Håkans Juholts stapplande, och faktiskt rent ut sagt tragikomiska försök att leda socialdemokraterna. De händelser som format Sverige rasslar förbi i ett svindlande tempo (IB – affären, mordet på Palme, Tobleroneskandaler etc. etc.). Franchells egna åsikter och analyser fungerar som en ständigt närvarande bakgrundröst och hon har ingen som helst ambition att vara opartisk. När boken är slut har vi mer eller mindre bekantat oss med många av Socialdemokraternas partiledare. Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson blir av naturliga skäl mer diffusa i kanten medan Franchells förhållningssätt till ”sin egen tids” partiledare (Persson, Sahlin och Juholt) tycks vara en tämligen trygg förvisning om att hon kan se rakt in i deras hjärnor och känsloliv. Franchells favoriter (Sahlin) och mindre favoriter (Persson, Juholt) har också blivit läsarens favoriter.

Eva Franchell är journalist och detta märks i hennes sätt att skriva.Det är korta kapitel, korta stycken med klämmiga avlsutningsfraser som slår fast en eller annan sanning. Självklarheten i hennes ton gör att läsaren köper allt hon skriver som den absoluta och ovedersägliga sanningen; här avslöjas politikens alla hemligheter. Eftersom hennes åsikter dessutom genomsyras av en tydlig ”feministisk vänstersosseanda” är det ju inte konstigt att just jag finner mig själv nicka instämmande och övertygat åt alla hennes påståenden. En läsare med annan politisk övertygelse kan komma att tycka annorlunda. Det är nog viktigt att förhålla sig en smula kritisk till texten. Att komma ihåg att det är en historieskildring genom Franchells filter och att hon har en agenda, någonting hon vill ha sagt. Men det är jätteroligt. Jag flyger genom sidorna, särskilt när det handlar om händelser som ligger nära i tiden. Vad är det egentligen som har hänt med socialdemokraterna sedan Persson avgick 2006? Varför började alla plötsligt hata Mona Sahlin? Varifrån kom egentligen den där tomten Juholt och fanns det inga andra i paritet som kunde rädda honom från honom själv? Vem är Stefan Löfven? Vilka satte honom som partiledare och vad har dessa (män) för agenda? Kommer Löfven att återupprätta socialdemokratin och vad blir det i så fall för socialdemokrati?

Det är också mycket underhållande att få ta del av de små interna skvallerdetaljer Franchell fått reda på i sin roll som journalist och under sin tid på regeringskansliet. Att Mona Sahlin får ont i fötterna av högklackade skor till exempel är väl inte revolutionerande för partipolitiken, men jag tycker om att veta det ändå.

Är läsaren sedan tidigare bekant med Väninnan får denne stå ut med en del upprepningar. Skildrar man socialdemokratins historia kan man ju helt enkelt inte hoppa över sådana saker som Tsunamin, mordet på Anna Lindh, valet 2006 och dylika händelser. Alltså beskriver Franchell dem igen fastän de redan skildrats mycket ingående i Väninnan.

Det krävs nog dels ett stort politiskt intresse och dels en viss politisk övertygelse för att tycka lika mycket om den här boken som jag gör. Men Franchell är ovedersägligen skicklig på att skildra politik och samhällsutvecklingen på ett sätt som gör det roligt och intressant. Framförallt är jag förälskad i ”bakom kulisserna känslan” och älskar när Franchell exempelvis beskriver hur hon muttrande brukade kalla Göran Persson för ”skitgubbe” medan Anna Lindh försvarade honom med att han hade det jobbigt i privatlivet.

Kanske har jag enbart impregnerats med Eva Franchells syn på tillvaron. Hur som helst känner jag mig ändå efter avslutad läsning både klokare och som att jag mer begriper vad som hänt i Sverige under de senaste åren än innan.

— — —

Text: Malin Nilsson

Foto: Caroline Andersson