Bio: Barbara

Inlagd av Agneta Hagerud Film, Recension söndag, augusti 19th, 2012

Barbara
Tyskland 2012
Originaltitel: Barbara
Regi: Christian Petzold
I rollerna: Nina Hoss, Ronald Zehrfeld, Rainer Bock m.fl.
105 minuter
Visas på Bio Roxy, Örebro

— — —

Christian Petzolds film Barbara vann Silverbjörnen för bästa regi på Berlinale 2012. Den utspelar sig i ett slitet och håglöst DDR vid tidigt 80-tal och skildrar vardagslivet i en icke namngiven landsort.

Barbara är en film utan stora åthävor som nöjer sig med de små gesterna för att nå fram. Stämningen kan liknas vid en stillsam hotfullhet, där blickar och antydningar spelar stor roll. Kameran tillåter sig att stanna till och vila där, nära ansikten och rörelser, och i bakgrunden hörs endast andetag, vindens sus och ljudet av bilar och skällande hundar. Filmen saknar musik, förutom det pianospel som Barbara står för, vilket man knappt uppmärksammar förrän efteråt. Miljön är koncentrerad till några få gator, en cykelväg till skogen, ett café, ett sjukhus och några lägenheter. Nina Hoss, som Barbara, spelar återhållsamt och utan att avslöja vad hon varit med om, det som gör att hon står under ständig bevakning och utsätts för regelbunden husrannsakan och kroppsvisitering. Vi kan bara ana oss till vad som hänt och som fått till följd att hon förvisats från ett liv i storstaden till isoleringen ute på landsbygden.

Barbara kommer från sitt arbete som läkare i Östberlin till regionsjukhuset på orten, som är dåligt utrustat och med förlegade metoder att möta patienterna på. Trots sin tvära framtoning och mot sin vilja får hon kontakt med André, en av läkarna på sjukhuset, och de möts i engagemanget för de utsatta ungdomarna som kommer in som patienter. Samtidigt som Barbara planerar för att rymma till väst, där en man väntar på henne, blir hon mer och mer engagerad i sitt arbete på sjukhuset och i sin relation till André, och medan tiden snabbt närmar sig hennes flykt ökar hennes tveksamhet.

Handlingen har ett centralt syfte; att visa på livsvillkoren för människorna under tiden som skildras. Här finns varken svart eller vitt, utan alla lever i den gråzon som är förutsättningen för deras överlevnad. De medverkar i ett spel och nästan alla är medvetna om varandras roller. Det gäller särskilt Barbara, André och officeren, vilka ingår i ett komplicerat triangeldrama.

Barbara har tvingats in i en personlig exil för att bemästra sina minnen och hotet från den ständiga övervakningen. André har accepterat sitt öde och lever för att göra gott där han är, och officeren visar sig mänsklig när det gäller det privata. Det går inte att hålla hög svansföring och döma, för alla står under förtrycket av något högre och lever under ständig press, och det gäller att klara sig igenom med någorlunda självrespekt i behåll. Det innebär att vara medveten om den andres roll, men ändå våga närma sig och se den verklighet som dikterar förutsättningarna. Det skapas små öar av godhet, såsom engagemanget för patienterna – där den unga generationen står för uppror och vägran att inordna sig – och att vara varandra till hjälp så gott det går.

Barbara är en mycket bra film, med fina skådespelarinsatser som skickligt bemästrar det återhållsamma och med ett modigt kameraarbete som vågar dröja sig kvar. I vår individfixerade tid väcker den många tankar om medmänsklighet och livsval och om att göra gott där man är.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.