Roman: Alltings början

Inlagd av Tove Ekström Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, augusti 14th, 2012

Alltings början

Karolina Ramqvist

Roman

Norstedts förlag

376 sidor. Har utkommit.

—

”Jag fattar inte varför man måste vara det. Det säger sig självt att man är för jämställdhet.”

”Självfallet.”

”Man behöver bara inte ha det som livsstil kanske.”

Saga är femton år när boken börjar. Stockholmare. Söderbo. Hennes mamma, radikalfeministen, har sjuttiotalets kvinnokamp i ryggen. Hon är konstnär och målar ”vackra vaginor” och hon vill att hennes dotter ska ta för sig av livet. Vara stark och självständig. Det vill Saga också. Och nu är det nittiotal. Nu är det gymnasiet och sedan är det frihet. Allt ska börja nu. Stockholm ligger för de unga feministernas fötter och de ska nu Ta För Sig. De ska skörda frukterna av fyrtiotalisternas kamp.

Saga och hennes vän Pauline kavlar upp ärmarna och gör sitt bästa. De surfar omsvärmade genom Stockholms uteliv, släpar hem vem de vill, tar vad de vill ha och väljer bort fasta relationer. De möter män, män och män. Olika män. Lockande, glada, fulla, påtända, tafsande, kåta och hotfulla. Tjejernas frihet får ett kluvet bemötande. Ena stunden möts de av beundran och åtrå. Den andra av förolämpningar, fientlighet och sexism.

Jag blir glad av Karolina Ramqvists bok. Inte för att den framkallar skratt eller en mysig feel-good-känsla. Den gör mig glad för att den skrivits. För att den finns. Här mitt ibland oss. En bok för och om och av en ny generation feminister. Om att vara feminist, veta vad man tror på och att det trots det inte är så jäkla enkelt att förhålla sig till relationer, till destruktiv förälskelse, till män. Den gör mig också glad för att den handlar om feminismen, kampen, idag (nåja, nuförtiden i alla fall). Många diskriminerande lagar har ändrats. Kvinnor har fått rättigheter. På papperet står det mesta rätt till. Sverige är ett av världens mest jämställda land.

Så…

Är det klart nu?

Är slaget vunnet? Segern vår?

Kan kvinnor Ta För Sig nu?

Saga och Pauline gör som sagt sitt bästa för att göra just det. De påminner om två kvinnliga Don Juans, utan skam eller ånger. Sår vildhavre. Har kul. Sedan blir Saga förälskad i en man hon spanat in länge. Victor Schantz, festfixare, en bra bit äldre än Saga och praktiskt taget så inne det går att vara i Stockholm. Saga, sexton år, är lamslagen. Hon är lika intelligent, lika oromantisk och lika mycket feminist som förut. Men när Victor Schantz burdust drar med sig henne hem efter krogen börjar något utdraget och förnedrande. Saga går med på saker hon annars aldrig skulle ha accepterat. Han är inte vänlig, vill inte bli sedd tillsammans med henne, allt är på hans villkor och hon ifrågasätter det inte. Hon tar skiten hellre än att inte få något alls. Det är motsatsen till vad hon borde vilja ha, tror på och står för. Ändå säger hon aldrig nej till honom, finns i närheten för att nyttjas som han behagar.

Nu är inte det här en så hemsk och ångestladdad känslomässig massaker som jag eventuellt just fick det att låta som. Mest av allt är det här en historia om en driven, skärpt och självständig ung kvinna. Saga blir så småningom skribent, rör sig inom mediebranschen och skriver krönikor och artiklar i kvinnokampens tecken. Något som resulterar i hotbrev om att hon är en ful hora och feministfitta. Men Saga verkar stå förhållandevis stadigt i allt förutom när det gäller Victor Schantz. Hennes ideologi finns kvar och håller. Det är bara det att hon är kär och att samtliga attityder, planer, inställningar, strategier och övertygelser man hade från början, hur starka de än är, smulas sönder inför detta. Kanske handlar det lika mycket om att vara människa som att vara kvinna. Saga kan också bete sig som ett svin. Om än inte lika stort som Victor Schantz. Skulle en kvinna kunna utnyttja en man på samma sätt? Naturligtvis. Det är ju bara det att det nästan aldrig händer. Att det allra oftast handlar om motsatsen.

Alltings början är lättläst, skriven rakt och utan överflödigt krusidullande. Trots att den saknar invecklade intriger och tvära dramatiska kast, ja den är ganska så repetitiv, så blir den inte tråkig. Mest tack vare Sagas reflektioner och en riktigt trevlig och läsvärd Stockholmsskildring. Det finns också något träffande i Sagas möten med nattlivet, mediefolket, festmänniskorna och en massa hypercoola storstadsmänniskor. Det är skrivet torrt och lite befriande.

Det är inte så förbannat enkelt för Saga i dagens kvinnokamp. Post sjuttiotalet. Hur folk säger att självklart är de för jämställdhet men man måste ju inte vara feminist. Hur reaktionen på en feministisk krönika är brev om hur någon ska komma och knulla ihjäl författarinnan. Hur kvinnohatet har krupit in i väggarna där det sitter ostört och gror. Svåråtkomligt på gränsen till osynligt. Det är ingen åsikt att det sitter där. Det är ett faktum.

—

Tove Ekström