Roman: Vinterträdet

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, augusti 12th, 2012

Vinterträdet
Utgiven av: Albert Bonniers Förlag, 2012
Författare: Ellen Mattson
Utkommen: 2012 – 07
380 s.

— — —

På ett fartyg på väg från Sverige till Amerika smyger Vendela Berg på Greta Garbo som i förklädnad spelar tennis på däcket.

Vendela drar till sig Garbos uppmärksamhet och förvandlas i flygande fläng till hennes sekreterare. Hon lever sida vid sida med den skygga stjärnan. Skyddar henne från journalister och fans, är delaktig i skrivande av kontrakt, pengaplaceringar, hittar boenden och anställer tjänstefolk. Garbos olika älskare gör gästframträdanden i deras liv och Vendela iakttar Garbos vantrivsel med kändisskapet och längtan hem till ett Sverige som inte längre finns eftersom hon där bara jagas av press och beundrare. Berättelsen löper över åren när Greta Garbo hade sina största succéer och andra hälften beskriver arbetet med manuset till ”Drottning Kristina”. Vendela uppslukas helt av sin arbetsgivares tillvaro men trots att hon befinner sig allra närmast får inte ens hon tillgång till den ”verkliga Greta”. Greta Garbo förblir ett mysterium.

Ellen Mattsons språk är härligt målande trots att hon mest låter dialogen tala och förmedla känslor mer än beskrivningar även om sådana finns också. Jag känner mig verkligen närvarande i rummet, känner mig som Vendela, ständigt nära stjärnan men samtidigt långt bort. Miljöerna är tydliga och känslorna ifrån dem smyger sig på, instängdheten i Greta Garbos tillvaro kryper in under skinnet på mig. Liksom hos Vendela blir känslorna inför Garbo tudelade; är hon en människa att beundra eller avsky? Det finns ett förakt insprängt i Vendelas iakttagelser samtidigt som hela hennes liv cirkulerar kring att tillfredställa dennas andliga och materiella behov.

Det är ingen särskilt händelserik bok. Eller visst händer det saker. Limousiner jagas, tjänstefolk säljer bikinibilder, älskare försöker ta livet av sig. Men tempot i texten är så lugnt att det inte känns som att det händer så mycket. Vendela tar kyligt itu med vad än som drabbar dem och tillvaron rullar på även om de platser och människor som omger Vendela och Garbo byts ut.

Jag blir ganska uppslukad av historien, men det är samtidigt någonting fruktansvärt frustrerande med den här boken. Du får nämligen aldrig lära känna någon av dess huvudkaraktärer. Trots att det är Vendela som innehar rollen av berättare så är hon oerhört flytande. De få glimtar vi får av hennes förflutna sveps snart bort, hon är bara ett par ögon som följer Greta Garbo. Vendela är ständigt i Greta Garbos närhet och som läsare är du där med henne, men utan att någonsin lyckas få grepp om den jäkla människan. Hon är som ett barn med sin hemlängtan, missbelåten med sina roller, rädd för sina beundrare och avskyr den uppmärksamhet som kommer med kändisskapet. Samtidigt beter hon sin som en drottning, människor beviljas audiens hos henne som kan avbrytas med att hon helt enkelt säger ”Gå med sig nu”. Hon kräver speciell mat, domderar med alla människor, behandlar sina älskare som skräp och Vendela ännu värre. Vendela blir ingen människa utan en förlängning av Garbo själv.

Samtidigt är hon en ikon att fascineras av, någon att efterlikna. Dessutom någon att tycka väldigt synd om, vilken hemsk tillvaro att ständigt jagas av uppmärksamhet när hon egentligen bara vill vara ifred. Mycket förvirrande. Tycker hon ens om att spela teater? Tycker hon om någon annan människa? Varför gör hon som hon gör? Varför vägrar hon gifta sig? Boken erbjuder inga som helst svar.  Det finns ett meningsutbyte som sammanfattar bokens bild av Garbo på ett fantastiskt sätt; Vendela frågar ”Men vad vill du egentligen?” och Ellen Mattson låter Greta Garbo svara; ” Du vill veta vem jag är, men det får du inte […]”. Det är oerhört målande för känslan jag har när jag efter 380 sidor slår igen boken om henne. Jag fick inte veta vem hon var. Men jag är mer nyfiken än någonsin.

— — —

Malin Nilsson