Bio: Jag minns en sommar
Film, Recension, Videohyllan söndag, augusti 12th, 2012Jag minns en sommar
(Le Skylab)
Regi: Julie Delpy
Frankrike 2011
Medverkande: Lou Avarez, Julie Delpy, Eric Elmosnino, Aure Atika, Noémie Lvovsky, Bernadette Lafont, Emmanuelle Riva, Vincent Lacoste, Marc Ruchmann, Sophie Quinton m.fl.
1 tim, 53 min (från 15 år)
Visas på Bio Roxy i Örebro
— — —
Jag minns en sommar är tillägnad regissörens mor, skådespelerskan Marie Pillet, och det är Julie Delpy som spelar henne.
Hela filmen är en tillbakablick på en händelserik helg på landet i Bretagne, där släkten samlas för att fira att farmodern fyller år. Det är år 1979, sommaren är varm, men den överskuggas av den amerikanska rymdsatteliten som snart kommer att störta till jorden. Till råga på allt befaras den hamna just i västra Frankrike.
I ett tilltagande men ändå strukturerat kaos anländer släktingarna till det stundande firandet. Lammet som ska helstekas är slaktat, champagnen och vinet flödar, kindpussarna är många och diskussionens vågor går höga. Det är precis så spritsigt franskt som man förväntar sig; snabb dialog, sexuella anspelningar, könsroller, politik, barnuppfostran och konflikt och vänskap. Några uppblossande ämnen får större tyngd än de andra, såsom kolonialtiden, dödsstraffets vara eller icke vara och feminismen. Två av männen är skadade av sina erfarenheter i krigen, fast på helt olika sätt, så medan en av dem lallar runt och vattnar rosorna längtar den andre tillbaka till kriget och dess frihet att gå över gränserna. Kvinnorna parerar i olika grad sina mäns drickande och passar upp, samtidigt som de diskuterar jämställdhet och hur en feminist egentligen ser ut. Dåtidens idéer om rättvisa och likvärdighet har inte helt igenom fått fäste, vilket leder både till konflikt och försoning bland släktingarna.
Jag minns en sommar må handla mycket om de vuxnas utlevande, men den speglar på ett mycket fint sätt barnens perspektiv. Det är det som är det centrala och som ger filmen sin bärighet. Elvaåriga Albertine och hennes kusiner i olika åldrar skapar ett eget liv under helgen, trots föräldrarnas regelverk, där de hela tiden håller ett vakande öga på de vuxnas beteende som de sedan plockar fram i sina lekar. De iakttar, drar slutsatser och prövar sina teorier i den egna gruppen. Albertine – förträffligt spelad av Lou Avarez – är en lite udda fågel i församlingen, filosofisk och på väg mot vuxenvärlden. Hennes rädsla inför den störtande satteliten blir en metafor för rädslan för att bli vuxen. Hon undrar om hon kommer att överleva natten, och när morgonen kommer med fågelsång och solsken tar hon ett kliv närmare de vuxnas värld.
Det finns, som jag skrev ovan, undertoner av stort allvar, men filmens helhet bjuder på väldigt många glada och varma skratt. Den är helt enkelt en bullrande, glädjande och delvis kaotisk film, fylld av livsbejakelse, som värmer gott i det begynnande augustimörkret! Musiken spelar en stor roll, med hög igenkänningsfaktor. Likaså har berättandet en viktig roll. Skådespelarinsatserna är genuina, som om de alla var på ett riktigt släktkalas utan kamera, och särskilt vill jag framhålla barnens insatser. Som publik är det underbart att minnas hur det var att uppleva vuxenvärlden genom sin egen blick som barn: att se och förundras men ändå inte riktigt förstå. Det bjuder Jag minns en sommar på.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
