Kyrkokonsert: Rigmor och Christina Gustafsson

Inlagd av Kulturdelen Konserter, Recension måndag, juli 23rd, 2012

Vackert och finstämt i Nysunds Kyrka med syskonen Gustafsson

Som traditionen bär så startade syskonen Rigmor och Christina Gustafsson sin sommarkonsert i Åtorps kyrka precis kl 21.00. Detta enbart för att vänta in skymningen och få de vackra ljuskronorna i taket att sprida sitt varma sken över publiken i den vackra kyrkobyggnaden.
Det är inte särskilt vanligt att dessa båda syskon från värmländska Värmskog uppträder tillsammans. En gång varje år i hemmakyrkan har varit tradition. Förra året tog man dock och åkte på en kortare turné med det programmet och i år kör man igen. Med sig har de den underfundige pianisten Mathias Algotsson och basisten Fredrik Jonsson. En lyckad kombination skulle det visa sig.
Inledningen, psalmen ”Den blomstertid nu kommer” tar vi som ett löfte denna blöta och kalla sommar, vilket också Christina poängterade. Sedan en handfull Monica Zetterlund-låtar, nästan lika vältolkade som originalet.

Den vackra värmländska dialekten bryter igenom lite i mellansnacket och det hela känns genast lite mer genuint, man är ju trots allt i Värmland. Ingen av dessa två briljerar som mellansnackare, det blir lite förvirrat ibland, men med den musikaliska utstrålning de besitter må detta lilla vara förlåtet.
Om Monica Z-låtarna nästan nådde upp till originalklass så var låten ”Fragile” av Sting ett snäpp förbi originalet. Rigmors stämma blommade ut för fullt för första gången denna kväll och tillsammans med en skön bas och Algotssons piano som vattnet i en yster vårbäck så var det för mig kvällens höjdare.
Från en allvarsam Sting kastar man sig vidare till Povel Ramels ”Den sista jäntan”, ni vet, den där om Pål i Backen, Krumme-Nicke, Tjyvsta-Jon å Valentin i Gnet. En genial text på genuin värmlandska. Christina gör den med värme.

Syskonen växeldrar och hjälper emellanåt varandra. Båda två är som levande instrument, särskilt Rigmor som gärna brister ut i ett ordlöst solo à la någon egen typ av trallande scatsong.
Vi får också höra ett par egna, pinfärska låtar av respektive syster. Christina flaggar för en ny platta till hösten och Rigmor vill inte vara sämre, men dock något senare. Hon släpper nytt till nästa vår.
Att Mathias Algotsson är en ypperlig pianist är inte helt okänt. Det bevisar han om inte annat i sin egen version av den norska folkvisan ”Per Spelman”. Likaså i Christinas version av Bye, bye Blackbird där samspelet med Algotssons flinka finsnickeri skänker magi.

Innan avslutningen och extranumret som givetvis måste bli ”Ack Värmeland….” så får de också med sig Claes Jansons Röda cykel. Således ett väldigt brett program som tilltalade publiken i den nästan fullsatta kyrkan.
De båda systrarna Gustafsson har verkligen de mest finstämda röster. De är också väldigt lika och har valt att röra sig inom samma genre. Vet inte vad de käkade där hemma i Degerbyn, men de bär i alla fall den värmlandska jazzen stolt vidare och axlar utan vidare Monica Zetterlunds mantel. Det är örongodis att få höra dessa töser var och en för sig och en stor bonus att som nu få dem tillsammans.

– – –

BJÖRN REIMERS text och foto