Prosa: Ängeln Esmeralda

Inlagd av Edvin Högdal Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, juli 19th, 2012

Ängeln Esmeralda
Don DeLillo
Översättning: Rebecca Alsberg
Atlantis, 213 sidor, Ute nu

— — —

Nuförtiden är det nästan omöjligt att nämna Don DeLillos namn utan att i samma andetag hänvisa till Harold Bloom – en av den amerikanska litteraturvetenskapens allra myndigaste röster –, som räknar DeLillo bland landets mest betydelsefulla ännu verksamma författare.

På den amerikanska parnassen väger ett sådant utlåtande tungt, förmodligen för tungt. Generellt sett har denna auktoritära tendens lett till att många amerikanska författare blivit uträknade i förtid, utmattade i den oavbrutna jakten på The Great American Novel.

Det var också en roman i denna tradition som skulle befästa DeLillos rykte som en av de främsta: 1997s Under jord, en massiv krönika som sträckte sig över hela det kalla kriget och som genom ett stort antal människoöden skildrade ett Amerika i långsam upplösning. I och med den blev DeLillo stor så som bara amerikanska författare kan bli stora.

Sedan gick det ungefär som det brukar gå: DeLillo hamnade i onåd hos de amerikanska kritikerna, till stor del för att han övergav den episka bredden i Under jord. Perspektivet blev i och med Kroppskonstnären (2001) snävare, personerna färre och stilen stramare. Denna omorientering kulminerade på sätt och vis i DeLillos förra roman, Omegapunkten (2010), som gav en suggestivt avmätt bild av USA efter nästan tio års War on Terror.

Med tanke på denna utveckling är det knappast förvånande att DeLillo nu för första gången någonsin är aktuell med en novellsamling. Nyhetsvärdet skall väl inte överdrivas, för en ganska liten del av boken är nyskriven. Sammanlagt omfattar den nio noveller, indelade i tre kronologiska avdelningar som börjar 1979 och slutar 2011.

Kortast är den första, som består av novellerna ”Skapelse” (1979) och ”Mänskliga inslag under tredje världskriget” (1983). Bäst fungerar den senare, som handlar om två astronauter, satta i omloppsbana kring jorden för att observera ett världskrig vars bakgrund förblir suddig. Vår ensamhet i rymdåldern står i centrum, liksom hemlösheten i en kultur som verkar ha lösts upp i brus och radiovågor.

Människan som vittne till en katastrof som förändrar hennes sätt att se världen blir också ledmotivet i samlingens andra avdelning. I ”Elfenbensakrobaten” (1988) utgörs denna katastrof av en serie jordbävningar i den västerländska civilisationens hjärta: demokratins och vetenskapens födelseplats Aten. Tragedin är inte så mycket förödelsen i sig eller antalet döda, utan upplevelsen av att något centralt i vår verklighetsuppfattning gått förlorat. När byggnaderna som symboliskt fått bära en hel kultur börjar skälva är det som att våra begrepp om tid och rum sätts ur spel.

I samlingens titelnovell (1994) griper människorna krampaktigt efter något som kan ge mening åt en liknande tragedi, då en hemlös flicka hittas våldtagen och mördad i ett av Bronx tuffaste kvarter. Snart sprids ryktet om ett mirakel: längs med en hårt trafikerad väg samlas människorna för att se hur den döda flickans ansikte uppenbarar sig på en enorm annonstavla, då den varje kväll för några sekunder lyses upp av ett förbirusande tåg. Platsen förblir en samlingspunkt tills juicereklamen tas bort från tavlan och ersätts med orden LEDIGT UTRYMME; miraklet försvinner då som en vara från marknaden.

Denna episod skulle DeLillo senare arbeta in i Under jord; underförstådd finns därför också det kalla krigets långa skugga. Novellen står stadigt på egna ben, men jag kan inte undgå känslan att den förlorar något genom att brytas loss från Under jords enorma mosaik, där det kalla kriget fungerar som övergripande berättelse. Och hos DeLillo finns det verkligen anledning att kalla detta krig för en berättelse; det var en mytisk berättelse som gav människor något fast att hålla sig till. När denna når sitt slut och en nation förlorar den motståndare som definierat den, reduceras den egna identiteten till en tunn hinna över något ofattbart.

Det är på vägen mot eller i detta tomrum som merparten av DeLillos berättelser utspelar sig. Vi ser det i koncentrerad form i andra avdelningens bästa novell, den Blow-up-inspirerade ”Löparen” (1988). Här blir en löpare vittne till vad som kanske är en kidnappning. Det som följer är hans och andras försök att skapa en berättelse som kan förklara förloppet, för inget är mer skrämmande än att inte veta.

Temat återkommer tydligast i ”Midnatt i Dostojevskij” (2009) ur samlingens tredje avdelning, där två studenter på samma sätt skapar en gemensam berättelse om en främling de sett på avstånd i staden. Allt börjar som en intellektuell lek, men berättelsen blir till slut en sanning som måste försvaras med våld; i baktankarna finns hela tiden de massförstörelsevapen som utlöste det krig i Irak som DeLillo skulle beröra direkt året därpå i Omegapunkten. Våldet, inte som handling utan som hot, är genomgående i de nyare novellerna. I ”Baader-Meinhof” (2002) och ”Den svältfödda” (2011) möter vi några människor som verkar vara nära besläktade med Omegapunktens namnlöse mystery man; det är de besatta enstöringarna – i ”Baader-Meinhof” en rotlös kvinna som gång på gång återvänder till samma konstutställning, i ”Den svältfödda” en åldrad man som tillbringat merparten av sitt liv biosalonger. I bilderna letar de efter den stuktur och fasthet som de inte kan hitta i verkligheten. Båda tar kontakt med en främling av det motsatta könet; någon riktig kontakt sker dock inte, utan mannen och kvinnan förblir främlingar för varandra och snart följer obehaget och rädslan. 

Det är här, i bokens tredje och sista avdelning – som utöver dessa tre noveller innehåller samtidsdystopin ”Hammare och skära” (2010) – som DeLillo kommer till sin rätt. Om de tidigare berättelserna i samlingen i viss mån känns som skisser till större romaner, så vinner de senare på sin koncentrerade längd; de blir miniatyrer som speglar en krympande kultur. I varenda en av dessa fångar DeLillo in vår samtid – inte händelserna i sig, terrorattacken 11/9 2001, krigen som följde eller finanskrisen, utan vad de inneburit för hur människan – såväl i som utanför USA – förstår sin plats i världen.

Det är lätt att kritisera Harold Bloom för att vara ’typiskt amerikansk’ när han går in i den litterära debatten som smakdomare. Men många antiamerikaner glömmer ibland att ingen kan kritisera, diskutera och diagnosticera Amerika, det land vars öde påverkar hela världen, så som amerikanen. Don DeLillo är en av dessa amerikaner och han hör därför till de stora.

— — —

Edvin Högdal