Fotoutställning: People I know (Inta Ruka)

Inlagd av Agneta Hagerud Recension, Utställningar söndag, juli 15th, 2012

Inta Ruka
People I know
Fotografi
Katrineholms konsthall 2 juni – 18 augusti

— — —

Katrineholms konsthall ligger i Kulturhuset Ängeln i centrala delarna av staden.

Här finns också biblioteket, hörsal och kafé. Konsthallen är en ljus och öppen lokal som gör de utställda verken rättvisa. Just nu visas den lettiska fotografen Inta Rukas People I know. Det är fotografier dels från Riga, där hon bor, och dels från den lettiska landsbygden.

Inta Ruka är född 1958. Hon började fotografera i slutet av 1970-talet och slog igenom internationellt 1999 då hon representerade Lettland vid Venedigs konstbiennal. I Sverige har hon blivit känd genom Maud Nycanders film Fotografen från Riga (2009) som visats i SVT.  Nycander är kollega och vän med Ruka. Trots framgångarna med sitt fotografi visas i filmen hur Ruka fortfarande arbetar som städerska vid Svenska ambassaden i Riga för sin försörjning.

Ruka fotograferar i svart/vitt, vilket ger bilderna en speciell prägel. Det är innehållet som är det betydelsefulla, inte färgupplevelsen. Hon porträtterar människor. De står ofta rakt upp och ner i centrum för bilden och i bakgrunden visas ett sammanhang med deras liv. Det kan vara en trappuppgång, en igenvuxen trädgård eller en bakgård, men gemensamt för bilderna är att det är människorna som är i fokus, deras ansikten och kroppar. De är inte offer för sina liv, utan uppvisar individualitet och en självklarhet som är slående. Ofta har de en katt eller någon slags byracka till hund som sällskap. De är gammaldags klädda, rynkiga eller trotsigt unga, men alla bär de sina liv i sina öppna ansikten. De försöker inte gömma sig eller skämmas. Tvärtom så säger deras blickar att betraktaren är välkommen att se deras liv, att de vill berätta något. De är alla allvarliga men inte i underkastelse.

Ruka måste vara oerhört skicklig i att nå människor, att få deras förtroenden, för att kunna ta dessa fotografier. Hon får dem att öppna sig och att våga visa sig själva, sin personlighet, framför kameran. Det är både vackert och storslaget. Särskilt fäste jag mig vid bilden Alexandra 2002, ett porträtt av en mycket ung flicka, stående framför en trädgård som inte hittas i de glassiga trädgårdsmagasinen –trots att det slitna och rostiga är mode – med en liten katt som enda sällskap. Hon lutar sig mot staketet och ser rakt in i kameran, rakt mot betraktaren.

På vägen ut funderar jag på kvinnligt och manligt fotografi. Jag har sett en hel del utställningar genom åren, där människor varit i centrum, men räknas nog bäst som en intresserad amatör. Utan att på något vis påstå att jag har belägg för det jag säger tycker jag mig se att de manliga fotograferna ofta har större fokus på situationen, på människan i sitt sociala och politiska sammanhang, än vad de kvinnliga har. De senare har oftare blicken inställd på just människan, utan kontext, som sig själv nog.  Det är en intressant tanke att spinna vidare på.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare