Spänningsroman: Alkemins eviga eld

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, juli 6th, 2012

Alkemins eviga eld
Anna Jansson
Norstedts, 2011
s. 312
Utgiven: 2011 – 05
Utgiven på storpocket: 2011 – 12

— — —

Anna Janssons tolfte bok om poliskommissarie Maria Wern följer det ”Janssonska” receptet till punkt och pricka. Hemligheter i det förflutna, mänskliga relationer, sagoaktiga inslag och spektakulära mord i noggrant beskrivna, originella miljöer.

I Alkemins eviga eld är det Maria Werns kollega Tomas Hartman som leder in oss i intrigen. Hans förflutna kommer ikapp honom när hans farbror glaskonstnären Justus Hartman plötsligt försvinner. Hartman upplever en tur genom minnenas allé och återupplever hur hans nära relation med farbrodern abrupt avslutades då de båda förälskade sig i samma kvinna; nämligen Justus unga och vackra fru Angela. Det visar sig även att farbrodern varit ledare för ett konstnärskollektiv som successivt omvandlats till en slags sekt som ägnade sig åt studium av alkemins konster. Detta har resulterat i att Tomas under sin ungdom deltagit i en del märkliga ritualer och dylikt. Tillsammans med minnena kommer Hartmans bortglömda kärlek och den undangömda skulden tillbaka, något som ställer till trubbel i hans nuvarande äktenskap.

Sökandet efter farbrodern involverar snart Maria Wern och tar henne, Hartman och Hartmans fru till Kosta Boda Art Hotel. Där hittar de ett lik nedsänkt i en konstinstallation och snart börjar folk dö till höger och vänster. Maria Wern finner en koppling mellan morden, den försvunna alkemisten Justus och det sätt på vilket mördaren följer alkemins principer i sitt förfaringssätt. I kamp mot klockan och oförstående chefer kämpar Wern för att hitta mördaren innan det är för sent…

Anna Janssons berättelseförmåga är enligt mig lite tudelad. Hon är jätteduktig på att skildra miljöer då ordflödet blir både vackert och målande. Hon lyckas också trovärdigt och gripande fånga människors känslor. Problemet uppstår så fort hon ska låta dem prata. Dialogen känns nämligen ofta både styltig och orealistisk. Maria Wern som huvudkaraktär är jag dock fortfarande förtjust i, jag gillar hennes styrka – hon växlar mellan att vara kärleksfull mamma, ensam kärlekskrank kvinna och modig polis utan att någon av de olika rollerna tycks inkräkta på de andra. I den här boken får hon också ha ett härligt bråk med en manlig chef som naturligtvis styr utredningen åt helt fel håll, sånt är alltid lite kul.

Men annars jag vet inte… det här är ingen av de bättre Jansson. Kanske är det temat. Det märks att Jansson noga researchat temat ”alkemi” och väldigt gärna vill visa för sina läsare att hon har gjort det. Det är mycket kemiska termer hit och dit och då ställer min hjärna automatiskt in sig på snoozz…och sen känns själva idén att på magisk, kemisk väg tillverka guld… Snarare något som då och då stöts på i Kalle Anka än i kriminalromaner riktade till vuxna. Men ok då, betraktat som en mörk saga är det väl en ganska bra sådan…om man gillar alkemi. Den befinner sig dock långt ifrån verkligheten och det är inget trovärdigt händelseförlopp. Om läsaren förväntar sig någon form av realistisk förankring så kommer denna läsare att bli besviken. En sensationslysten läsare kommer nog däremot finna den här romanen underhållande nog. Det är heller ingen pusseldeckare i den meningen att läsaren har en sportslig att räkna ut hur allt hänger ihop om denne är listig nog; som vanligt är det alldeles för invecklat. Fast vissa delar av upplösningen kan man förstås räkna med att känna igen. (Hemligt, oönskat och oäkta barn med hämndmotiv, det går tydligen inte att skriva en deckare utan minst ett sådant).

När jag kommer fram till slutet av Anna Janssons tolfte bok måste jag dessutom titta till på framsidan för att undersöka om det ändå inte är den trettonde (När skönheten kom till bro (2012), som jag fuskigt nog läst innan). Det är nämligen en scen som är snudd på identisk i de bägge böckernas mest intensiva avslutningsskeden. Slutsatsen av romanläsningen denna gång blir en slags resignerad mättnad. Det känns som samma historia berättas för mig om och om igen, bara hjälpligt omstylad med andra attribut. En alltmer desperat jakt på spektakulära fenomen och groteskheter för att ge ny färg åt det gamla.

— — —

Malin Nilsson