Scen: Othello
Recension, Scen onsdag, juli 4th, 2012Othello
Text: William Shakespeare.
Romateatern, Gotland.
Översättning: Mats och Lars Huldén.
Regi: Thomas Segerström.
Scenografi: Marcus Olson.
Musik: Olle Markensten.
Ljus: Sutoda.
Medverkande: Peter Gardiner, Allan Svensson, Ida Wallfelt, Ia Langhammer, Victor Trädgårdh, Stefan Marling, Mikael Ahlberg, Sanna Sjövall m fl.
Spelas 20 juni-12 augusti.
— — —
För 23e året i rad är det sommarteater i Roma klosterruin på Gotland.
Trots att mycket har hänt på Romateatern dessa år har grundkonceptet varit ungefär detsamma hela tiden: Shakespeare i en pittoresk utomhusmiljö, inte alltför svårsmält och gärna med något känt namn på rollistan. Och man har faktiskt lyckats rätt bra med att dra folk som vanligtvis inte skulle gå på teatern. Inget fel i det, för uppsättningarna har tenderat att bli lyckade.
I år har alltså turen kommit till Othello – svartsjukedramat om moren som drivs i fördärvet av sin illsluge rådgivare Jago. För regin står liksom tidigare år Thomas Segerström. Sist Segerström försökte sig på en av Shakespeares tragedier, 2010 års uppsättning av Macbeth, föll allting platt; det blev en föreställning som aldrig verkade veta vad den ville vara, velande mellan innovation och tradition.
Greppet är denna gång fastare. Segerström gör inga större försök att förnya vår syn på den 400 år gamla pjäsen utan bjuder på en försiktig iscensättning av texten, traditionell och avskalad på samma gång. Dekor och rekvisita är kraftigt reducerade; för det mesta förlitar sig föreställningen på spelplatsen som scenbild. Frånsett de skärmar som ibland fälls ned över den bakre scenen har man endast lagt till träpaneler som täcker delar av ruinens murverk.
Träets bruna färg genomsyrar hela föreställningen; när Peter Gardiners Othello gör entré är han klädd i samma färger. Effekten blir att han smälter samman med bakgrunden, nästan försvinner i den. Vi märker något liknande i spelstilen. Hans Othello är dämpad; kroppsspråket är hårt tuktat och han verkar nedtryckt av scenen som omger honom. Kanske skall vi i honom se invandraren som gjort allt för att assimilera sig, med följden att han förlorat det som var hans eget.
Skillnaden är enorm gentemot Allan Svensson och hans Jago. Gesterna är yviga och påminner om Mussolinis brandtalsposer. Ofta ser vi hans ansikte i profil; den vänstra halvan känner vi igen från Svensson Svensson, men den högra är vanställd och har stora ärr. Givetvis är det dubbelspelet som ristats i hans ansikte. Varje replik Svensson fäller låter också falsk. Det är en styrka i hans tolkning att han framstår som mest falsk då han har minst anledning att vara det: när han ensam på scenen ger den påstådda bakgrunden till sina handlingar. Då blir han förbrytaren inför rätta, maktmänniskan som rättfärdigar sina massmord för oss i tribunalen.
Den genomgående kontrasten mellan uppsättningens två huvudroller är lyckad. Denna har nog att göra med en mer övergripande motsättning mellan sken och verklighet. I den stumma öppningsscenen, ny för denna uppsättning, påträffar Othello Desdemona sovande i den bädd han senare skall strypa henne i. På den bakre scenen mobiliseras samtidigt soldaterna inför det krig som pågår i pjäsens periferi. Det ger en fin bild av Othellos dubbla roll som härförare och make. Vad som skildras i pjäsen är hur den bakre scenen gör intrång i den främre, hur falskspelet på den politiska scenen gör våld på verkligheten i sovkammaren.
Det är i gestaltningen av hur våldet långsamt letar sig in i det allra intimaste som föreställningen briljerar. Först verkar detta våld vara lika oäkta som dess uppviglare, Svenssons Jago. Obehaget för det oundvikliga väcks dock sakta till liv, till stor del tack vare Ida Wallfelts och Ia Langhammers goda samspel i rollerna som Desdemona och Emilia. Deras möte i sängkammaren strax före mordet på Desdemona, där båda är ovetande om vad som planeras av makarna, blir en av pjäsens stillsamma höjdpunkter. Wallfelts oskuldsfullhet är plågsam i dessa scener, främst för att det inte är den oskuldsfullhet som går villigt i döden för kärleken utan barnets. Följaktligen har man valt att stryka den replik i pjästexten där Desdemona i någon mening tar på sig ansvaret för sin egen död. Hennes mord ter sig därmed lika obegripligt för henne som för publiken och är desto mer tragiskt för det.
Hanteringen av Desdemona är karaktäristisk för årets uppsättning på Romateatern: den tar bort snarare än lägger till. Man verkar ha insett att pjäsen någonstans handlar om omöjligheten att se bakom människans sociala masker och har därför låtit rollgestalterna förbli de gåtor de är i Shakespeares originaltext. För Segerström undviker den rationalisering som på teatern brukar misstas för aktualisering och som alltid leder till en dålig föreställning. Med det demonstrerar han att det man inte gör med en pjästext är minst lika viktigt som det man gör med den.
— — —
Edvin Högdal
