Hatebreed den 28 juni på Peace & Love

Inlagd av Kristoffer Pettersson Konserter, Recension tisdag, juli 3rd, 2012

Namnet säger egentligen allt – Peace & Love är ingen festival för riktigt hård musik.

Men kollar man lite  noggrant på festivalens spelschema så går det faktiskt att hitta några akter med lite fläskigare riff och mer olycksbådande namn. Örebros nyåteruppstådda grindcore-kungar Nasum skrämde förmodligen halvt ihjäl olyckligt förbipasserande festival-hipsters och Arch Enemys gutturala sångfågel Angela Gossow visade naturligtvis att alla tjejer på scen faktiskt inte behöver gnälla om olycklig kärlek. Mest tryck blev det dock  torsdagen den 28 juni på Venus-scenen. Då bjöd nämligen Hatebreed på metallisk hårdsparkande hardcore ur den amerikanska tuffingskolan.

Svett, testosteron och adrenalin – tre ord som perfekt fångar stämningen på denna spelning. Solen gassar och Hatebreeds frontman Jamey Jasta äntrar scenen iklädd svart bandana och Hateweare-tröja. Jasta sparkar igång spelningen och de monstertunga trash-riffen blåser plötsligt bort alla tankar på både fred och kärlek. Det märks att den 34årige arbetsmyran och mångsysslaren Jasta har gjort det här många gånger och att han älskar det. På ett rutinerat sätt dirigerar han publiken med hela kroppen och drar successivt in åskådarna i en energisk och välmenande moshfest. Med varje låt höjs stämningen och när jag precis tror crescendot har varit tar Jasta spelningen till en ytterligare nivå.
– Nu vill jag se en ”swedish style circle pit” och om någon ramlar – pick his ass up, beordrar Jasta som får omedelbart gehör. Låten Proven sätter igång en virvlande tornado i publikhavets mitt som sedan blir allt större och snabbare. Till textraderna ”You want to see me fail? You won’t get your chance” går publiken bananas och circle pit-entusiasterna springer ytterligare ett varv fast de egentligen inte orkar. Det går helt enkelt inte värja sig mot de tunga riffen och den gungande d-takten.

  

Kalla det masshysteri eller en kollektiv urladdning. Hatebreed verkar med låtar som Destroy everything och In your face injicera rent adrenalin in i folks hörselgångar och på så sätt förvandla dem till moshgalna zombies. Även Jasta verkar nöjd med spelningen.
– Vi har kört 14 timmar för att komma hit, men det var det värt, säger Jasta med ett rejält leende på sina läppar.

Trots att publiken borde varit större så gjorde både besökare och Hatebreed denna spelning till något som man absolut inte glömmer i första taget. Jamey Jasta är en utmärkt frontman och Hatebreed är amerikansk ”tuffguy hardcore” när den är som bäst.
Utan tvekan Peace & Love-festivalens hårdaste spelning!   

— — —

Text och foto: Kristoffer Pettersson – en del av Kulturdelens redaktion