The Shins den 30 juni på Peace & Love
Konserter, Recension måndag, juli 2nd, 2012
The Shins har funnits i mitt medvetande sedan början av 2000-talet.
Och det är ingen idé att hymla – jag tillhör tveklöst den hipstergeneration som upptäckte bandet i samband med Zach Braffs indiefilmspärla Garden State från 2004. Natalie Portman sitter i ett psykologväntrum och färgar tillvaron med New Slang och därefter har jag för evigt varit i låtens våld. James Mercer suckar åt oss, tycker vi är skitjobbiga. Och jag klandrar honom inte. Å andra sidan har albumet Oh, Inverted World betytt mycket för mig i sin helhet, så vem vet – jag kanske får lite dispens.
Det är en trött publik, mest utslagna campingungdomar, som möter The Shins på Fantasia under lördagskvällen. Fredagsnatten har bjudit på en strid ström med pissregn vilket återspeglas i sömnlösa ögon och den sedvanligt tomma fem-dagar-in-i-festivalen-blicken. Bandet inleder trevande. Man börjar med Kissing the Lipless och Caring Is Creepy för att sedan fortsätta med Simple Song från det nyligen utgivna albumet Port of Morrow. Men publiken vaknar inte. Hälften av kidsen innanför publikhagen antingen sitter eller ligger ner. Ett fåtal tappra står upp längst fram vid scenkanten, men det hjälper inte.
Hela situationen andas liksom uppförsbacke. Som en cigarettändare som slutat fungera. James Mercer försöker, om än halvmesyriskt, att tända både sig själv och publiken men tillslut kapitulerar även han inför uppgiften. Utgångsläget är tufft naturligtvis. Tonårsföräldrar lär ju ha problem att väcka liv i sina morgonslumrande hormonmonster under normala förhållanden, så visst kan det vara svårt för The Shins att skjuta in lite juice i zombiekidsen i dimman av festivalapokalypsen. Men ändå…
När bandet kör b-sidan av singeln till New Slang – den psykadeliska valsen Sphangum Esplanade – händer det visserligen något med konserten. Det är svårt att säga om den lyfter situationen men den lägger sig åtminstone i linje med stämningen. Mercers hypnotiska röst i kombination med den magiskt flytande musiken försätter den lerstampade gräsplätten i något drömskt. Det var rätt vackert måste jag erkänna. Annars dröjer det långt in i mitten av konsertens andra halva innan bandet river av New Slang. Bandet tycks emellertid lika trötta på att spela den som publiken är trött i största allmänhet, så det utmynnar i ett – tyvärr – ganska besviket antiklimax.
The Shins levererar inte nödvändigtvis en dålig konsert men jag lämnar onekligen deras spelning med en besviken axelryckning, högst otillfredsställd. Trist.
— — —
Text och Bild: Tommy Johansson – frilansande skribent
