Pulitzerprisvinnare: Huliganerna kommer på besök
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, juli 2nd, 2012Huliganerna kommer på besök
Jennifer Egan
Norstedts, 2012
Översättning: Eva Johansson
343 s.
Utgiven
— — —
Med Huliganerna kommer på besök vann Jennifer Egan Pulitzerpriset 2011.
Hon arbetar som journalist och författare och boken är hennes femte roman. I motiveringen för priset stod det att de var en ”sinnrik undersökning om att bli vuxen och om att åldras i en digital tidsålder”, vilket är en passande beskrivning. Egan beskriver tiden som en huligan som ingen kommer undan, en metafor för förändring och åldrande, en ”svallande rörelse, som en underström, som för dig mot någonting du inte riktigt kan se”.
Egan skriver med ett febrigt driv som går rakt in i läsaren, som en kil som slås in, precis som den tid hon illustrerar. Det är ”rörelse, kaos överallt” och tidens gång känns i vinden och i det svallande vattnet med sina förbiilande båtar. Romanen är uppbyggd kring tretton berättelser, där relationer mellan människor kopplas samman och bildar ett pussel av livsöden. Någon skymtar fram och någon annan har huvudrollen, beroende på vilken situation och tid som beskrivs, men alla återkommer de som ett minne eller i en bisats i varandras historier. Det rumsliga kan vara i Neapel och New York likväl som i San Francisco eller Afrika. Genom hela berättelsen löper musiken som sammanhållande länk. I centrum står den före detta punkaren och framgångsrika skrivbolagschefen Bennie Salazar och hans assistent Sasha. I den alltmer digitaliserade världen där ytan och den privata öppenheten är gränslös och i tilltagande blir musiken något att återkomma till och fästa sig vid. Solen har också en viktig roll; solen som stiger upp, som skymtas mellan husen och i fönstersmygen och som går ner över människorna och deras förehavanden. Likaså är barnen viktiga, de som behöver skyddas mot den alltför blinda och snabba rusningen framåt.
Huliganerna kommer på besök är en bok att läsa om igen, för att hitta nya sammanhang och kopplingar mellan de brokiga livsödena som målas upp, precis som det ska vara i en sammansatt roman. Det är skickligt skrivet, välformulerat och uttänkt med fallgropar och slingrande vägar. I det febriga drivet gäller det att hänga med, precis som i livet, och att hitta hållpunkter och återhämtning. Samtidigt är det en lättläst bok. Ju längre in i boken man kommer, desto svårare blir det att släppa taget om personerna och platserna, om musiken och husen och solen som letar sig ner i gränderna. Det är samtidigt både komiskt och tragiskt, vackert och destruktivt. Det är lätt att känna vinden som drar förbi, tiden som rinner iväg. Framför allt är det skonsamt att tolka det försonande, den lätta viskningen av att det är bra nog som det är. Hur gärna man än vill så går det inte att stoppa rörelsen framåt, men det är ok. Det är som ett plåster på såren, visserligen slitet i kanterna och inte helt rent, men ändå något som mildrar smärtan. Det är det som den här boken ger mig.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
