Bio: On the Road

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension lördag, juni 16th, 2012

On the Road
Drama, Usa, 2011
Distributör: Noble
Regissör: Walter Salles
Skådespelare: Sam Riley, Garret Hedlund, Viggo Mortenson, Kirsten Stewart m.fl.
Längd: 137 min
Biopremiär: 20 juli

— — —

Den brasilianske regissören Walter Salles hade mig på filmkroken redan 2004 med sin roadmovie tillika Che Guevara-adaptation Dagbok fån en motorcykel.

Tillsammans med Gael García Bernal apterade han den kärlek som jag alltid kommer känna för den ändlösa vägen – friheten, möjligheterna, äventyret. Åtta år senare tar han sig an Jack Kerouacs tidlösa beatnik-klassiker On the Road, och han gör det, om än med smått naggad, bravur.

Jack Kerouacs alter ego, Sal Paradise (spelad av Sam Riley), beger sig ut på vägarna i slutet av 40-talet för att finna ”det”. Någonstans i dimman av vägdamm, sex, droger och jazztoner, gömmer den sig – den amerikanska drömmen. Med sig på resan har han ”…the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commanplace thing, but burn, burn, burn…”. Den främste av dessa är vilden Dean Moriarty – verklighetens Neil Cassady – (spelad av Garret Hedlund), som omfamnar livet likt ingen annan. Vi ser även brinnande romerska ljus i form av karaktärer som Carlo Marx, Old Bull Lee och Chad King – verklighetens Allen Ginsberg, William S. Burroughs och Hal Chase.

Salles har tunat in sig på helt rätt frekvens av Beat-generationen. Med ett stadigt finger på dåtidens skälvande pulsåder levandegör han allt som var signifikant under det beatamerikanska 40 –och 50-talen – de jazzpulserande nätterna och morgnarna i New York, den bohemiska liberalismen, den provokativa reaktionen på samtiden, spontaniteten, öppenheten till allt utom det inrutade och vedertagna sättet att leva. Det är en explosion av kreativitet och livslust – rikligt förstärkt av droger och sex – katalyserat av rastlöshet, utanförskap och missnöje. Salles har fattat allt, precis som manusförfattaren Jose Rivera och fotografen Eric Gautier. Det handlar, precis som Kerouac skriver, om att brinna, brinna, brinna.       

Det handlar också om det mörkaste mörka, om företeelsen totala motsats. Jag tänker på ett av Totta Näslunds senkomna album – Totta 7: Soul!/På drift – och just på det albumbetitlade spåret På drift (för övrigt den svenska titelöversättningen av On the Road). Särskilt refrängen känns relevant och träffande: ”På drift, alltid vart på drift. Och jag kan aldrig stanna eller sakta ner. Vägen är mitt gift. Alltid på drift. På drift.”. Det ligger en vilsenhet mitt all ohämmad frihet. On the Road är en ansenlig mängd högpulserande jazz men det inrymmer också det vemod som fins i Tottas soul och blues. Emfas ligger på jakten av drömmen men i bakvattnet ligger det bryska uppvaknandet och lurar. On the Road handlar inte så mycket om Sal Paradise som det gör om Dean Moriarty. Han inkarnerar det inte helt okomplicerade av att leva fullt ut – å ena sidan är han en förlösande faktor, inspirerande och avsmittande bekymmerslös. Å andra sidan är han självisk, omoralisk och ansvarslös, vilket påverkar alla i hans närhet. Han är oemotståndligt älskvärd och därigenom farlig eftersom han är en vampyr.   

Garret ”yes, yes, yes” Hedlund gör en fantastisk rolltolkning av denna brinnande fullblodsbeatnik. Det bor både galenskap och sorg i hans blick och han vet precis när och hur mycket han ska portionera ut. Slutscenen mot Sam Riley la sig exempelvis som en tryckande sorgklump nånstans mellan halsgropen och tårkanalerna. Detta visste jag redan, om jag tillåts skryta, när jag såg James Wans underskattade actionthriller Death Sentence från 2007, där Hedlund spelar gängledaren Billy Darley. Vi har inte sett Hedlunds genombrott än, men det kommer, tro mig – det kommer. Smått makalös är även Viggo Mortenson (som ta mej fan alltid levererar) i rollen som den sönderdrogade men geniale Old Bull Lee. Kirsten Stewart, som spelar den promiskuösa Marylou, gör också bra ifrån, även om hennes dimmiga blick börjar bli ett ganska tröttsamt trademark vid det här laget. Jag efterfrågar bredd där.

Salles adaptation visar sig alltså vara allt jag hoppats på – den är elektrisk, energisk, pulserande och hedonistisk. Och vacker, väldigt vacker. Däremot lider den av ett besvärligt, och inte så litet, gissel. Vi skulle ironiskt kunna kalla det för ett ”beat”-problem. Eftersom filmen är så tydligt episodiskt indelad så känns den väldigt lång, vilket den egentligen inte är. Den klockar in på en filmisk ”normallängd” av drygt två timmar, vilket inte borde vara ett problem. Tyvärr blir det likväl uttröttande vilket beror på att filmen innehåller alldeles för många episoder – den är för heltäckande helt enkelt. Därutöver blir det vidare uttröttande eftersom många av dessa episoder ger sken av att vara slutet av filmen. Man tror att här lämnar vi Sal och Dean och Marylou till gagn för en kompletterande epilog men då drar nästa kapitel igång istället. Salles vill få med så mycket som möjligt och det blir slutligen  utmattande. Bättre hade varit att fokusera på utvalda delar – ett segment, en relation, insvept i andemeningen av On the Road. Nu blir träsmaken tyvärr påtagligare än vad jag egentligen vill erkänna. Det är väldigt synd.

Annars är On the Road en fantastisk film, inspirerande och vacker. Vill man förkovra sig ytterligare bland beatniks och det alltid så förtrollande skrivna ordet så rekommenderas för övrigt Rob Epsteins och Jeffrey Friedmans Howl från 2010, baserad på Allen Ginsbergs dikt med samma namn. I huvudrollen ser vi en välcastad James Franco, som passionerat reciterar Howl under det legendariska Six Gallery Reading 1955.

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent