Bio: Moonrise Kingdom

Inlagd av Johan Axell Film, Recension lördag, juni 16th, 2012

Moonrise Kingdom
Drama/Komedi, USA, 2012
Regissör: Wes Anderson
Medverkande: Jared Gilman, Kara Hayward, Bill Murray, Bruce Willis m.fl.
Längd: 94 minuter
Går på svensk bio sedan 2012-06-06

— — —

Wes Anderson tog enligt många ett stort kliv i sin berättarteknik 2009 när han filmatiserade Roald Dahls bok Den fantastiska räven.

Filmen behöll den visuella berättarteknik Anderson blivit så prisad för, men utan att den drogs ner av regissörens annars så simplistiska och schablonartade berättelser. Med bioaktuella Moonrise Kingdom tar Anderson ännu ett steg och suddar ut alla tvivel om att han nått en helt ny nivå i sin karriär.

På en liten ö i New England bor Suzy, spelad av Kara Hayward, tillsammans med sina bröder och föräldrar. Hon har aldrig riktigt lyckats passa in och har grava humörsvängar, och hennes föräldrars knakande äktenskap gör inte heller hennes vardag mindre orosfylld. På andra sidan ön befinner sig Sam, spelad Jared Gilman, på ett scoutläger. Han är inte vidare populär, och hans problem hemmavid har lämnat honom med en hel del känslomässiga problem. Men det ingen annan på ön vet är att Suzy och Sam har brevväxlat med varandra i ett helt år. Tillsammans har de planerat en flykt från den kvävande vardagen, en flykt till en plats där de kan få vara tillsammans bortom världens anklagande blickar. När Suzy föräldrar, Bill Murray och Frances McDormand, och Sams scoutledare, spelad av Edward Norton, märker att barnen försvunnit börjar en galen jakt på de två rymlingarna.  Är Sam och Suzys kärlek stark nog att vinna i en kamp mot föräldrar, polisen och hela öns samlade scoutkår?

Det första många kommer att lägga märke till i Wes Andersons nya verk är hur otroligt vacker den är rent visuellt.  Moonrise Kingdom utspelar sig mitt under 60-talet, och man har därför valt att presentera filmen med kornig bild och något gulnade färger. Lägg sedan till de tidsenliga kläderna och det nostalgiandande rekvisitan, så känns det nästan som att titta genom ett fönster till ett svunnet decennium. Man har dock tagit det hela ett steg längre genom att använda sig av klassisk 60-tals kinematografi där många av årtiondets mer klassiska filmgrepp används flitigt.  En glad överraskning är dessutom att Andersons egna, något excentriska, visuella stil gifter sig otroligt väl med filmens upplägg. Anderson har åter igen valt att arbeta med kinematografen Robert D. Yeoman och deras gemensamma konstnärliga vision når i Moonrise Kingdom oanade höjer. De karaktäristiska miljöetableringarna, den symmetriska bildkompositionen och de statiskt filmade scenerna som vi förknippar regissören med finns alla här, men det kreativa teamet har inte heller skyggat från att våga sig på nya grepp tekniker. Det märks att man lagt ner stor möda och mycket kärlek i att bringa den lilla ön till liv, och resultatet är inget annat än slående.  

Man skulle kunna anklaga Moonrise Kingdom för att stundtals spela lite för mycket på nostalgin med dess sätt att fylla varje scen till bredden med detaljer och referenser. Tack och lov har man dock låtit bli de annars så rosaskimrande nostalgiska glasögonen när det gäller filmens kärna.  Moonrise Kingdoms intima berättelse om ung kärlek är unik i det att den presenteras genom ett så pass vuxet prisma. Den träffsäkra studien av det första ögonkastets speciella kärlek lyckas genomskåda de påtvingade lager av naivitet vi så ofta ålägger minnen och känslor från vår barndom, och presenterar dem för vad de egentligen är: kanske de mest genuina känslorna en människa känner under sin livstid. Det finns inga spår av den oro och det tvivel som fläckar många förhållanden senare i livet, medan man samtidigt lyckats undgå att framställa det hela som blåögt och ytligt. Wes Anderson illustrerar dessutom effektfullt just hur kraftfull ungdomens kärlek faktiskt kan vara genom att låta den utvecklas och blomstra parallellt med en annalkande storm som figurerar i filmens narrativ. De båda kulminerar i ett dånande crescendo av blottlagd kärlek och framtidstro, som utan tvekan kommer väcka en hel del ungdomsminnen till liv hos många i publiken.

Berättelsen kan till en början te sig något bred i sitt försök att inkorporera så många av de för omvärlden världsliga problem ett utstött barn kan dras med, men man finner sig snart djupt involverad i berättelsen. Trots att filmens narrativ är sprunget ur olycka, finns det samtidigt en oemotståndlig charm som genomsyrar filmens. Det finns en ständigt närvarande aning av humor, som trots att den aldrig riktigt går på djupet blir väldigt effektfull genom dess innerliga värme. En extra dos komik injiceras i filmen av den alltid lika underhållande Bill Murray och en riktigt imponerande insats av Bruce Willis. På pappret kan den djupa problematiken och den lättvindiga komiken te sig lite väl kontrasterade, men i Wes Andersons händer flyter det samman till bittersöt saga som står ut som en av årets i särklass bästa filmer.

Moonrise Kingdom har en rejäl slagkraft, och skyggar aldrig undan från att belysa de mörkare aspekterna av ett grubblande barns liv. Den visar upp också upp den tyngd som finns även i något så exalterande som kärlek, men visar också den makt denna sprudlande känsla faktiskt besitter. Wes Andersons ungdomsfilm tar sin publik på allvar, och levererar därför en film som träffar rakt i hjärtat. Den nostalgifyllda men nyktra berättelsen är svår att inte bli berörd av, och det tar timmar att förlora det leende som Moonrise Kingdom lämnar sin publik med.

— — —

Johan Axell är filvetare och frilansande skribent