Roman: Filmberätterskan
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, juni 12th, 2012Filmberätterskan
Hernán Rivera Letelier
Översättning Hanna Axén
Norstedts förlag
111 sidor
— — —
Med Filmberätterskan introduceras den chilenske författaren Hernán Rivera Letelier för första gången för en svensk läsekrets.
Hanna Axén, som tidigare översatt flera spanskspråkiga författare, bland andra Isabel Allende, har följsamt och med känsla för textens bottnar tolkat den till svenska. Hernán Rivera Letelier är född 1950 kommer från ett gruvsamhälle i Atacamaöknen i norra Chile, där man utvann salpeter. Såväl hans språk som litterära landskap har djupa rötter i hans egen bakgrund, med stråk av magisk realism. Efter genombrottet med La reina Isabel cantaba rancheras 1995, har han utkommit med ett tiotal böcker och belönades 2010 med det prestigefyllda priset Premio Alfaguare.
Filmberätterskan handlar om flickan Maria Margarita, som växer upp med sin far och fyra äldre bröder i ett skjul av korrugerad plåt, i en chilensk gruvby. Pappan är förlamad från midjan och ner efter en arbetsplatsolycka, men bolaget låter dem bo kvar i tjänstebostaden på nåder, för familjeförsörjarens trogna slit i gruvorna under många år. Mamman lämnade dem efter olyckan. Det är fattigt och ett hårt liv, men Maria berättar med värme och lågmäld humor om de glädjeämnen som ändå fanns, och om en kärv solidaritet. Film var deras största nöje, även på den tiden då de ännu var en hel familj och hade råd att gå på bio tillsammans. Senare fann de på en annan lösning.
”Hos oss var det alltid så att pengarna kom i skritt men gick i trav, så de gånger det kom en film till Gruvbyn som far tyckte verkade bra – enbart med ledning av namnet på den skådespelare eller skådespelerska som innehade huvudrollen – skramlade vi ihop så det räckte precis till en biobiljett och så skickades jag iväg att se den. När jag sedan kom hem från biografen fick jag berätta filmen för resten av familjen som satt församlade i vardagsrummet och väntade på mig.”
Vad Maria gör är att hon rör vid den påvra miljön i Gruvbyn med fantasins magiska trollspö, när hon berättar och agerar de filmer hon sett. Snart börjar grannarna komma för att lyssna till henne. Hon blir Någon, eller, som en grannkvinna säger: ”Er dotter är rena sagofen när hon berättar sina filmer. Orden blir hennes trollspö och med hjälp av dem tar hon oss alla till en annan värld.” Hon tar sig ett artistnamn, Santa Fe Delcine, och hon börjar få en liten förtjänst på sina framträdanden.
Men tiderna förändras. Den första teven kommer till gruvbyn. Berätterskans publik sviker. Och det sker andra, grymma, omvälvande förändringar, såväl i den nära omgivningen, som ute i världen. ”Under tiden gjorde general Pinochet statskupp. I och med statskuppen försvann en hel del saker. Människor försvann. Tågen försvann. Tilliten försvann.”
Filmberätterskan är till formatet en tunn liten volym och det går ganska fort att läsa ut den. Långfilmsformat, skulle jag vilja säga, om man sträckläser, vilket man gärna gör. Jag rekommenderar också den läsarten, för det handlar om att gå in i en livsberättelse och låta sig föras tillbaka till en epok i svunnen tid, på mer än ett plan. Santa Fe Delcine travesterar Shakespeare och hävdar: ”Av samma stoff, som filmer görs av, är vi gjorda.” Hennes film är vemodig, men stark sin obrutna integritet.
— — —
Måna N. Berger
