Sakprosa: En opolitisk mans betraktelser

Inlagd av Edvin Högdal Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, juni 11th, 2012

En opolitisk mans betraktelser
Thomas Mann
Översättning: Per Landin och Urban Lindström
Atlantis, 613 sidor, Ute nu

— — —

En av förra årets stora bokhändelser blev, lite oväntat, Ulrika Wallenströms nyöversättning av Thomas Manns klassiska bildningsroman Bergtagen (1924).

 I anslutning till detta gavs också novellerna Tonio Kröger (1903) och Döden i Venedig (1912) ut på nytt. Därtill föreligger sedan 2005 genombrottsromanen, den stora släktkrönikan Buddenbrooks (1901), i en ny svensk översättning, även den signerad Ulrika Wallenström.

Det har alltså satsats rejält på Mann den senaste tiden. Detta är förvånande eftersom Tysklands obesvarade kärlek till Sverige, eller kanske snarare till Skandinavien, är ett känt fenomen. Det är förmodligen därför Bonnier, som står för denna satsning, måste påpeka att författaren till Döden i Venedig och Tonio Kröger var ”motståndare till nazismen” och amerikansk medborgare under 30-talet på denna novellsamlings baksida.

Att detta lyfts fram apropå Manns tidiga noveller är märkligt. Ställningstagandet för demokratin sker åtminstone 10 år efter Döden i Venedig. Dessa 10 år är viktiga för förståelsen av Manns agerande under Hitlertiden i Tyskland. Ändå har de sopats under mattan i den pågående Thomas Mann-renässansen – fram tills nu. I och med utgivningen av En opolitisk mans betraktelser, den bok han jobbade med oavbrutet 1914-1918, får dessa år kontur och föreställningen om Mann som Tysklands moraliska samvete problematiseras. Att denna bok kommer ut på ett annat förlag, Atlantis, signalerar att det är en annan Thomas Mann vi får möta i den – åtminstone vid första anblick.

Som tillkomstperioden antyder skall betraktelserna läsas mot bakgrund av första världskriget. Boken beskrivs nog bäst som en debattbok, där Mann tar ställning för Tyskland i kriget mot Frankrike – ententens övriga medlemmar hamnar för det mesta i periferin. Mann anser att det finns en djup kulturell motsättning mellan germanska och romanska länder: Tyskland är en kultur, Frankrike en civilisation. Detta begreppspar ställde Mann upp för första gången i tidningsartikeln ”Gedanken im Kriege”, tryckt bara någon månad efter krigets början. I En opolitisk mans betraktelser utvecklar han detta resonemang och svarar samtidigt på den kritik han fick för ”Gedanken im Kriege” och den senare artikeln ”Friedrich und die große Koalition”.

Så – vad går i så fall denna motsättning ut på? I betraktelsernas första kapitel spårar Mann den romanska civilisationen till antikens Rom genom att hänvisa till Dostojevskij, som återkommer i egenskap av andlig anförvant boken igenom. Utmärkande för den ”romerska tanken” är föreställningen om en ”universell förening av mänskligheten” och att den skall förverkligas ”genom en världsomspännande monarki”, säger Mann med Dostojevskij. Enligt Mann är den romanska civilisationen därför intellektuell och politisk. Dess princip: genom medborgarens politiska engagemang äger framsteg rum; framsteg leder till en bättre tillvaro och i slutändan till utopin; i utopin fullbordas människan.  Upplysningstiden och franska revolutionen drar båda slutsatsen av den ”romerska tanken”, menar Mann.

I motsats till detta ställs den germanska kulturen, vars historia, återigen med Dostojevskijs ord, varit en ”evig protest” mot det romerska – en protest som börjar med de germanska stammarna och kulminerar i reformationen. Denna ”eviga protest” är opolitisk och irrationell enligt Mann; den misstror utopin och det sociala framsteget. Istället bekänner den sig till kluvenheten och sönderfallet, som båda manifesteras i konsten. I den mån människan kan fullbordas, anser Mann, sker detta genom det sökande i det egna jaget som utmärker konsten, inte genom den sociala utvecklingen. Så vill Mann också förklara varför romantiken främst var en tysk angelägenhet.     

Konsten blir därför bokens egentliga tema medan kriget hamnar i bakgrunden. Mann vill även här göra skillnad mellan romansk civilisation och germansk kultur: den förra kommer till uttryck i litteraturen, den senare i musiken. Författaren av romanskt snitt, en Rousseau eller Zola, är politiskt engagerad och skriver i framstegets tjänst. Mann kallar denna författartyp för ”civilisationslitteratör” och har tydligen sin bror, Heinrich Mann, i åtanke. Den tyska kulturmänniskan ser han å andra sidan personifierad av Richard Wagner, vars musik syftar bortom samhällsutvecklingen.

Mann tar på samtliga punkter parti för den tyska kulturen. Detta blir problematiskt eftersom han inte gör någon skillnad mellan politik och demokrati; hans opolitiska betraktelser är med andra ord odemokratiska betraktelser, hans bok ett slags kulturkonservativt manifest som försvarar kriget och hyllar vilhelminsk tyskhet. Vid det upprepade piskandet av ”civilisationslitteratören” är det svårt att inte tänka på den roll ”kulturmarxisten” fick spela i ett annat manifest, även om det bara är retoriken Mann delar med vålnaden från Utøya.     

Man måste samtidigt ha klart för sig att bokens idéinnehåll var komprometterat redan då; boken kommer ut samma år som det tyska nederlaget är ett faktum och har sedan dess utgjort en öm punkt i författarskapet som få vill röra. Per Landin gör heller inga större försök att försvara den i sitt nyskrivna förord; lika fördömande är bitvis Mann eget förord, även om det i större utsträckning tar fasta på bokens konstnärliga brister.

Och sådana finns det gott om: fastän betraktelsernas 12 kapitel utger sig för att angripa olika ämnen, leds alla oundvikligen in på samma slitna bana: tröttsamt gräl på den fantombild han konstruerar av ”civilisationslitteratören”, i slutändan sällan djupare än ’ska han säga! han som …’. Mann recenserar faktiskt sig själv rätt väl när han i förordet skriver att texten äger något av den ”privata brevkorrespondensens hämningslöshet”.

Att göra en inventering av bokens alla tillkortakommanden vore dock meningslöst. Att En opolitisk mans betraktelser överlag är en dålig bok skulle nog de flesta skriva under på – inklusive författaren. Tyvärr brukar diskussionen sluta ungefär här. Boken ses som ett gigantiskt pojkstreck som författaren sonar för genom att 20 år senare vara ”motståndare till nazismen”. Tendensen att isolera åren 1914-1918 i Manns författarskap är emellertid problematisk. I förordet hävdar Mann att ”de intellektuella grundvalarna” i betraktelserna är desamma som i hans tidigare verk. Detta är knappast någon efterkonstruktion; ”Gedanken im Kriege” trycks två år efter Döden i Venedig – vid det här laget har han också börjat på Bergtagen.

Att han beskriver förhållandet mellan Tyskland och Frankrike i en motsats är därför inte förvånande; hans författarskap är fyllt av sådana – motsättningar mellan sydländskt och nordiskt, dionysiskt och apolloniskt, irrationellt och rationellt, mellan mörker och ljus, konstnär och borgare. I Bergtagen utspelar sig på samma sätt en dragkamp mellan demokraten Settembrini, ”civilisationslitteratören”, och antidemokraten Naphta. I samma roman får förövrigt döden på sanatoriet spela samma roll som döden på slagfältet i En opolitisk mans betraktelser: i deras närhet är människan fri och en fri människa är en växande människa.

Det är alltså samma författare som skriver dessa böcker, som svärmar för kriget och som skildrar Hans Castorps läroår i bergen. Skillnaden är att de grundläggande motsättningarna har flyttats ut i världspolitiken och inte längre uteslutande beskriver den enskilda människans inre kluvenhet. Kan vi ens fördöma Manns odemokratiska betraktelser om ”de intellektuella grundvalarna” är desamma som i hans mest uppburna verk? Självklart kan och skall vi det, fast förmodligen försiktigare än vad som brukar göras.  

Under den affekterade fascistoida retoriken finns nämligen också den Thomas Mann som senare skulle brännas på tyska bokbål – samma Thomas Mann som så briljant skildrar den destruktiva masshypnosen i Mario och trollkarlen (1930). Det är ironikern och skeptikern Thomas Mann, som tar sikte på ideologins naiva tilltro till en idé och dess förlösande kraft, oavsett det handlar om liberalism, socialism, nazism eller fascism. Betraktelserna hade förmodligen sett annorlunda ut om Mann redan då hade sett den nationella hänförelsen kring krigsutbrottet med samma ironiska blick.

I En opolitisk mans betraktelser reagerar han nämligen på en fanatism med en annan fanatism. I första hand är det nog inte demokratin han angriper. Snarare en inställning till den: det ideologiska korstågets – missionstanken som bygger demokratiska luftslott på västerländska och marknadsekonomiska villkor världen över. Tankarna går till en annan konstnär i blåsvädret: Lars von Trier, som pekade på något liknande i Manderlay. Till detta sammanhang måste även de hårda orden om ”civilisationslitteratören” fogas. Idag finns knappast någon motsättning mellan samhällstillvänd och mer introspektiv litteratur. Fastän de belyser olika saker möts de någonstans där individen går upp i en större gemenskap.

Så har man inte alltid sett på saken. Inom den först nyligen utdöda marxistiska litteraturteorin värderades litteraturen uteslutande efter dess revolutionära nytta – Joyce, Kafka och Woolf var värdelösa enligt denna modell. Med fanatisk iver argumenterade Zola på ett liknande sätt för att hans böcker skulle leda fram till ett bättre samhälle. Det är alltså dessa föreställningar Mann vänder sig emot. För att avväpna korsfararen, den som tror att livet villigt rättar sig efter en idé, använder han ironi. Denna ironi finns också i betraktelserna, bara man lyckas skära bort allt det – och det är i och för sig en hel del – nationalistiska och reaktionära dödkött som tynger boken. Då framstår författaren som en antiideolog snarare än en antidemokrat.   

— — —

Edvin Högdal