Europeiska kyrkogårdar: Vampyrer, Marx och förfall

Inlagd av Tove Ekström Krönika lördag, juni 9th, 2012

Tove Ekström fortsätter sina vandringar på Londons kyrkogårdar. Här berättar hon om Highgate Cemetery.

”Vandra inte iväg på egen hand” varnar guiden och blinkar i solskenet. ”Marken här är mycket instabil. Det finns schakt och luftfickor överallt. Och monumenten är inte att lita på heller.” Han lägger handen på sockeln till en tre meter hög stenängel. ”Viktorianerna hade ingen koll på hur man bygger stadigt. Och om en sån här trillar ner på er… tja.” När han tycker att vi är tillräckligt luttrade påbörjar vi vandringen in mellan stenarna.

I början av 1800-talet rådde platsbrist på Londons kyrkogårdar. Invånarantalet växte kraftigt, dödligheten var hög och begravningsplatser var inklämda mellan bostadshus, affärer, pubar, kort sagt: var det än fanns utrymme. Man lindade in sina döda i tyg och grävde ner dem bara några fot ner i marken i en enda röra, på, bredvid och i andra färska gravar. Efter några månader kunde man använda samma grav igen. De överbefolkade gravplatserna spred sjukdomar och stank av förruttnelse. Situationen blev ohållbar. Parlamentet beslutade så småningom att sju nya privata kyrkogårdar skulle öppna i utkanten av London.

3500 pund betalades för sjutton tunnland mark varav femton avsattes för medlemmar av Church of England och två för ”dissenter”, det vill säga alla som inte var medlemmar av Church of England. På tre år designade arkitekten Stephen Geary och landskapsarkitekten David Ramsey tillsammans Highgate Cemetery. Marken, som tidigare tillhört Ashurst Estate, utgjordes av stora trädgårdar. Än idag finns här exotiska träd och andra växter som man inte hittar någon annanstans i den här delen av världen. Highgate Cemetery blev en succé och så populärt att man 1856 öppnade den östra delen på ytterligare tjugo tunnland på andra sidan Swain’s Lane. Från kapellet på den västra sidan ledde en tunnel ner under Swain’s Lane direkt till den östra delen av kyrkogården. Med hjälp av en hiss fraktades kistor till den östra sidan utan att de behövde lämna kyrkogårdens mark. På en dag kunde trettio begravningar äga rum på Highgate.

På den östra delen kan besökare ströva fritt för en summa av tre pund. Här finns gravstenar i alla tänkbara stilar. Urnor, änglar, egyptiska obelisker. En grav består av en skulpterad stenflygel och en gravsten är till viss del byggd av lego. Det finns förgylld text, söndervittrad text, text på arabiska och japanska. Den mest berömda graven är den för Karl Marx. Hans gravmonument utgörs av en enorm byst av honom själv på en bastant stensockel. Där står att läsa ”Workers of all lands unite”. Och nedanför ”The philosophers have only interpreted the world in various ways. The point however is to change it.” Framför graven ligger färska blommor.

Den västra delen, den med kryptor, mausoleum och katakomber, är bara tillgänglig för allmänheten genom guidade turer. Vår guide är en liten päronformad man med runda glasögon och många skämt. Han refererar till de döda som ”this chap over here” och ”that old fellow” medan han pekar på gravstenar och inskriptioner och berättar historierna bakom. Det är en strålande solig dag men stigen är försänkt i skugga. Allting är stort och förvuxet. De rejäla träden släpper bara igenom pölar av solsken här och där. Murgröna och annan fluffig vegetation kryper överallt. Jag får känslan av att om man stod stilla i en kvart skulle växtligheten hinna gripa tag, linda sig runt kroppen.

Gravarna är påkostade och extravaganta. Viktorianerna spenderade massor med pengar på begravningar och gravmonument. Det var ett sätt att visa hög status, upplyser vår guide oss. Och de älskade allt klassiskt. Stilarna skiftar i takt med vad som var på modet. Gotiskt, egyptiskt, romerskt. Guiden stannar mellan två vräkiga gravar och förklarar hur dessa två familjer hade olika syn på döden. Den ena ängeln har sänkt huvud och håller en krans i händerna. Den ber för de döda, att de är i himlen just nu. Den andra ängeln är Gabriel. Han blåser i ett långt horn på the day of resurrection, dagen då de döda till kropp och själ ska resa sig från sina gravar för att sedan få komma in i paradiset. ”And since there is more than 170 000 people buried here at Highgate I certainly hope that it’s not today!”

Vi kommer fram till en glänta som till stor del upptas av cementblandare, byggnadsmaterial och säckar med oidentifierbart skrot. Man håller på att restaurera ett gravkapell. De blev populära runt 1840 eftersom man vid den tiden började forska allt mer i anatomi. De enda kroppar man lagligen kunde använda för dessa syften var de av kriminella. I och med att allt fler lagbrytare skeppades iväg till Australien blev det likbrist i England. Behövde man en kropp att skära i, berättar guiden entusiastiskt, kunde man bara slå upp morgontidningen, ögna igenom dödsrunorna, smyga iväg till kyrkogården natten efter begravningen och gräva upp vederbörande. De anhöriga skulle inte märka ett dugg. Rykten och historier om stulna lik spred sig över London och hade man pengar såg man till att vidta åtgärder. Ett kapell var lösningen. Låsta järndörrar gjorde inbrott mycket svårt och kistorna fick stå ostörda.

Vi går vidare och kommer fram till ”The Egyptian Gate”, vilken är kulturminnesmärkt och räknas som en av de tio viktigaste byggnaderna i London. Den utgörs av en hög mur med ett portvalv i imiterad egyptisk stil. Två stora kolonner flankerar ingången. Innanför sträcker sig en korridor med åtta dubbeldörrar av järn på vardera sidan. Bakom varje dörr finns ett gravvalv med rum för åtta kistor. Gången är öppen mot himlen men den ohämmade växtligheten gör den ändå mörk och kall som en källare. Korridoren smalnar av längst bort, en medveten effekt för att få den att se längre ut. Det sägs att Bram Stoker brukade komma hit och äta sin lunch ovanpå muren vid slutet av gången. En dag ska han ha hört ett dunkande ljud, som av järn. När han tittade ner i dunklet kunde han urskilja en gestalt  i skuggorna. Ansiktet var dolt av en huva. Figuren gick från dörr till dörr i gången och prövade dem en efter en för att se om någon var öppen. När Bram Stoker senare skrev Dracula lät han karaktären Lucy Westenra efter sin död gå från grav till grav i sitt sökande efter en färsk kropp.

Vi kommer ut till ”The Circle of Lebanon”. Mausoleum och gravkapell kantar en bred utgrävd gång, som en skyttegrav, vilken går i en stor cirkel runt ett kolossalt träd i mitten: ”The Cedar of Lebanon”. Det är verkligen ofattbart stort. Vi går längs den krökta raden gravvalv. Alltsammans är så snyggt att det kunde vara hämtat ur en gotisk roman. Fast det är ju tvärt om. Vår guide stannar vid ett par dörrar och berättar att här ligger en viss Mabel Batten begravd. Men hon är inte ensam. På en liten sten vid marken står namnet Radclyffe Hall. De var älskare. Radclyffe Hall är ett taget namn.  Från början var det Marguerite. Hon är mest känd som författare till The Well of Lonliness och var en av de allra första öppet lesbiska i London, kanske hela Europa. Vid 27 års ålder träffade hon Mabel Batten som då var 51 år gammal, gift och hade barnbarn. De blev ett par och när Mabels man senare dog flyttade de ihop. 1915  förälskade sig Radclyffe Hall i Mabels kusin, skulptören Una Troubridge. Ett år senare avled Mabel. Förhållandet med hennes kusin varade ända till Radclyffes död då Troubridge såg till att det forna paret fick dela gravkapell på Highgate. Det var hennes önskan att efter sin död också få bli begravd i samma kapell men när hon avled i Rom 1963 valde hennes familj att ignorera hennes önskan. Istället begravdes hon i Italien och på hennes kista finns att läsa ”Una Vincenzo Troubridge, the friend of Radclyffe Hall”.

Vi går uppför en trappa och befinner oss på Londons högst belägna punkt, 375 meter över havet. Här ligger Highgates katakomber. Tunnlarna luktar mögel och fukt. Det mesta är avspärrat på grund av rasrisk. Väggarna är täckta med luckor för kistor. De flesta finns kvar på sina platser även om träet eller glaset till luckorna är förstörda. Det syns tydligt att katakomberna förfallit under åren. En gång var det här en mycket fashionabel begravningsplats för societeten. De döda kunde njuta av den bästa utsikten i London.

I takt med att Londonborna valde att spendera mindre pengar på begravningar och trädgårdsmästarna inkallades för att delta i första världskriget gick Highgate in i en lång tid av förfall. Familjer dog ut och lämnade gravarna övergivna. Highgate ställdes också inför samma problem som alla privata kyrkogårdar ställs inför när de börjar bli fulla: det kommer inte in några pengar. Kyrkogårdens underhåll sjönk till det minimala och det blev glesare mellan begravningarna. 1960 gick London Cemetery Company, som dittills rått om Highgate, i konkurs och gick upp i det större United Cemetery Company. När även detta företag senare fick ont om pengar stängdes Highgate 1975. Samma år bildades organisationen The Friends of Highgate Cemetery och tog tag i uppgiften att rädda kyrkogården inför framtiden. Sedan dess har de arbetat hårt för att restaurera och röja upp med hjälp av volontärer och gåvor från allmänheten.

Som så många kyrkogårdar har Highgate Cemetery dragit till sig en del mystik. I det här fallet handlar det dock inte om spöken, gravplundrare eller skrock, som på de flesta kyrkogårdar. Highgate Cemetery har råkat locka till sig den ovanliga grupp människor som verkligen, på riktigt, tror på vampyrer. Det hela började under 60-talet då kyrkogården var i mycket dåligt skick. Växtligheten härskade okontrollerat. Gravarna var i förfall och många monument trasiga och omkullvälta. Gäng med ungdomar hade för vana att bryta sig in om nätterna, klättra på gravstenar och vandalisera.

I februari 1970 publicerade tidningen Hampstead and Highgate Express ett brev från en David Farrant i vilket han beskrev sina upplevelser av det övernaturliga på kyrkogården. ”On three occasions I have seen what appeared to be a ghost-like figure inside the gates at the top of Swains Lane”. Som svar på Farrants brev skrev många till tidningen och berättade om sina egna erfarenheter. De flesta av berättelserna var diffusa. Man hade sett något skumt och suddigt och känt sig rädd och iakttagen. Men Londonborna blev raskt intresserade av saken. Folk började flockas utanför grindarna för att få se en skymt av fantomen, vilken beskrevs som en lång man med röda ögon, iklädd svart mantel och hög hatt. Efter att en kännare av det ockulta dessutom kungjort för världen att detta inte rörde sig om ett vanligt spöke utan om en vampyr, formligen exploderade pressen. Publiciteten eskalerade från lokal press till nationell press till nationell tv. Över hela världen började olika paranormala sällskap att engagera sig i Highgate. Människor, framförallt ungdomar beväpnade sig med krucifix, pålar och vitlök sökte sig till kyrkogården om nätterna. Medan några nöjde sig med att vakta utanför grindarna gav sig andra av inåt för att leta efter de odöda. Gravar hittades öppna och vandaliserade. Kroppar fick inte vila ostört i sina kistor. I augusti fann man liket av en ung kvinna i The Circle of Lebanon. Det var tydligt att hennes kropp behandlats som om hon var en vampyr. Någon hade släpat ut henne från sin grav, kört in en påle av trä i hennes hjärta, skurit av huvudet och sedan gjort ett försök att bränna kroppen. Nu kom det krav från allmänheten att myndigheterna skulle beskydda deras anhörigas gravar och sätta stopp för vad det än var som pågick på Highgate Cemetery.

De följande månaderna visste dock ingen riktigt vad som pågick. Polisen sprang benen av sig för att fånga vampyrjägare. Olika sakkunniga och förståsigpåare började gräla om vilken slags vampyr det rörde sig om. Det rapporterades om att det hölls satanistiska ritualer på kyrkogården och att ockultister använde platsen för sina ceremonier. Den omfattande publiciteten i kombination med en växande masshysteri gjorde att lösa rykten blåstes upp i tidningarna och snart stämplades som fakta. Det fanns inga bevis för att djävulsdyrkare faktiskt höll mässor på Highgate. Det räckte med att ”den och den” varit där på natten, sett ”det och det” vilket ”måste” tyda på satanistiska ritualer och alltid fanns det i tv-rutan eller tidningsartikeln med en ”expert” som kunde bekräfta det hela. En av dessa experter var David Farrant, samme man som skickat in det första brevet till lokaltidningen. Han var (och är) ledare för B.P.O.S. British Psychic and Occult Society. Denna grupp beslutade sig nu för att undersöka fallet Highgate. B.P.O.S är fortfarande ett ganska hemlighetsfullt sällskap och deras arbetssätt till största del okända. Troligt är att de själva använde ockulta metoder. Efter ett tips till polisen greps David Farrant en natt på kyrkogården, beväpnad med en träpåle. Farrant friades dock i brist på bevis. 1974 var han återigen i domstolen anklagad för att ha skadat en grav, stört en kropp, försökt påverka vittnen och varit i besittning av ett skjutvapen. För dessa brott spenderade Farrant en kort tid i fängelse. Idag är han fortfarande ledare för B.P.O.S och för Highgate Vampire Society, H.V.S.

David Farrant var inte den enda som sökte efter varelsen på Highgate. En annan ”expert” inom ämnet var Sean Manchester som tillhör gruppen British Occult Society. Han hävdade att han funnit vampyrens offer. Ett flertal flickor och unga kvinnor med två små runda sår på halsen; märken efter en vampyrs tänder. De hade alla besökt Highgate Cemetery. Ett par av dem ska ha gått i sömnen och i detta tillstånd hade en av dem ha gått ut i natten mot kyrkogården. I sista stund räddades hon av Manchester som kastade ett krucifix i hennes väg. Istället för att som Farrant smyga in på kyrkogården om natten informerade Manchester pressen när han tänkte göra slut på vampyren. Hundratals åskådare, media och polis infann sig. Trots detta lyckades Manchester och hans medhjälpare göra hål i taket på ett gravvalv. Därinne fann man tre tomma kistor i vilka man placerade vitlök och heligt vatten. Runt varje kista drog de en cirkel av salt.

Upphörde de nattliga aktiviteterna efter denna uppvisning? Självklart inte. I en av sina böcker beskriver Manchester hur han spårade upp ”The King of Vampires” tillsammans med sin assistent. I ett övergivet hus hittade de en svart kista som de drog ut i solljuset. Manchester beskriver åsynen av varelsen inuti när han sparkade upp locket: ”Burning, fierce eyes beneath black furrowed brows stared with hellish reflection. Yellow at the edges with blood-red centres, they were unlike any other beast of prey”. Han hävdar sedan att han körde en påle genom vampyrens hjärta varpå den lät höra ett fruktansvärt tjut och förvandlades till brun gegga. Kistan och kroppen brändes av den samvetsgranne Manchester. Assistenten som skulle ha videofilmat hela förloppet var (tyvärr) alldeles för upprörd för att förmå sig att fånga någonting på film. Otur. Mycket otur.

För en utomstående verkar Manchester och Farrant syssla med nästan exakt samma sak och driva nästan exakt samma sällskap. Men föga förvånande är de svurna fiender. Smutskastningen pågår på deras respektive hemsidor och bloggar. David Farrant äger en anti-Sean-Manchester-t-shirt och Sean Manchester anklagar Farrant för att vara satanist. I efterhand har det spekulerats om att David Farrant själv kan ha varit den långa mörka gestalten med röda ögon eftersom den inte längre sågs till när Farrant vistades i fängelse. Kanske var också någon av dessa män skyldiga till den stympade kroppen i ”The Circle of Lebanon”. 1978 tillkännagav Farrant att alltsammans varit en bluff som han, Farrant, själv skapat. Men att det på Highgate ändå fanns något mystiskt vilket hans organisation än idag undersöker.

Lövkronorna vajar rastlöst fram och tillbaka och det prasslar inne bland gravstenarna. När jag går här är det inte svårt att förstå fascinationen över platsen och de känslor och fantasier den väckt. Och sedan masspsykosen. Händelserna runt Highgate Cemetery är inte helt och hållet unika. I Glasgow på 1930- och 50-talet invaderades kyrkogårdar av barn som sökte efter ”the monster with iron teeth”. Bland barn och ungdomar är det också vanligt med en ”farlig plats” som man talar om, hittar på historier om och beger sig till för att skrämma upp varandra och se vem som är modigast. Det kan vara övergivna hus, stängda kyrkogårdar eller liknande. Ett annat fenomen är att människor börjar agera ut rykten och sägner. Om det talas om en vampyr, ett spöke eller ett odjur klär man ut sig, tar foton, sätter skräck i allmänheten och skapar ännu fler rykten. Folk låter sig övertygas för att de vill det. På så sätt kan en gammal myt växa till en neurotisk cirkus där hörsägen förvandlas till sanning på ett ögonblick. Det kommer med största sannolikhet hända igen.

Mitt inne i grönskan, bland stenänglar och träd, hör vi plötsligt ett underligt ljud på avstånd. Ett klingande som av små klockor och bjällror. Likt en stor speldosa. Under ett par ögonblick är det ingen som inser vad det är vi hör. Guiden avbryter sig mitt i en mening. Våra blickar flackar nervöst från varandra till änglarna och gravkapellen och in mellan träden. Tills någon skrattar till och förstår. ”It’s the Ice Cream Truck!” Glassbilen. Vi börjar närma oss slutet på den guidade turen.

—

Tove Ekström