Spänningsroman: Den sista akten
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, juni 7th, 2012Den sista akten
Mari Jungstedt
Albert Bonniers Förlag, 2012
311 s.
Utgiven: 2012 – 05
— — —
Mari Jungstedts senaste levereras i ”lyxförpackning”.
Framsidan pryds av glitterstänkta blodfläckar, en kvinna med bakåtslängt huvud och en nattligt belyst ruin innehållande ett stycke lik. Författarens namn (som glittrar mest av allt) och bokens titel som braskande över- och underrubriker på en kvällstidning. Det utlovas dramatik, sex, blod, mörker, mystik och mycket riktig inleds boken med ett citat ur Shakespeares ”Trettondagsafton”, upplysande läsaren om att det här är en historia om kärlekens ibland rent förödande kraft.
Den egentliga historien börjar med att en debattjournalist vid namn Erika Malm, känd för sitt engagemang gentemot främlingsfientlighet, mördas mitt under Almedalsveckan. Hon har tidigare hotats av det högerextrema partiet Det Nya Sverige, men vittnesmål om en mystisk älskare styr snart utredningen åt ett annat håll. Parallellt med polisutredningen av mordet skildras i dagboksform hur en gift kvinna dras in i en allt mer uppslukande och så småningom destruktiv kärlekshistoria, som övergår i besatthet. Båda kvinnornas berättelser knyts till Romateatern, där en föreställning av just Shakespeares ”Trettondagsafton” pågår.
Kriminalkommissarie Anders Knutas, Jungsteds tämligen älskansvärda hjälte, är mitt uppe i en skilsmässa samtidigt som han och kollegan Karin Jacobsson försöker reda ut sina känslor för varandra. Ett tidigare olöst fall kommer också upp till ytan, ett fall som berört dem bägge djupt.
Den sista sidohandlingen följer journalisten Johan Berg som tillsammans med sin fru Emma Winarve försöker bestämma hur de och barnen ska leva sina liv efter att Emmas exmake omkommit i en bilolycka. Ska de stanna på Gotland, eller försöka sig på en nystart någon annanstans?
Temat i boken är alltså kärlek, hur den påverkar människors liv och val. Men det finns inga djupa ambitioner på det känslomässiga planet här. Jungstedts böcker är enkla böcker och själva kriminalhistoriehandlingen går snabbt. Det är dramatik, korta kapitel och cliffhangers som gäller. Känslor och tankar skildras utan krusiduller; om någon är ledsen, arg, glad eller galen, då skriver Marie Jungstedt att personen i fråga känner sig just ledsen, arg, glad eller galen och förklarar också för läsaren exakt varför personen känner sig så. Det här är kriminalromanens version av sockervadd för hjärnan, det finns inga krav på att läsa mellan raderna utan allting berättas, förklaras och genomlyses hjälpsamt av författarinnan.
Det är också det som gör detta till en perfekt semester och ”ta – med – till – stranden -bok”. Det är som att titta på en glansig såpopera på TV, lika skönt och kravbefriat. Och om det är något Jungstedt lyckas med är det att skänka ett sug efter att läsa vidare. Hon krånglar inte till det och visst blir jag passande förvånad över mördarens identitet. Dock med hjälp av vissa logiska luckor och en ganska klumpigt inpressad ”tvist” alldeles på slutet, bara för att boken ska ha just en ”tvist” och läsaren inte ska kunna veta vem mördaren är.
Om läsaren har läst hennes tidigare böcker känns karaktärerna trevligt välbekanta. Tillskillnad från den snabbt framåtrusande kriminalhistorien, har nämligen de återkommande karaktärernas sidohistorier dragits ut över de många böckerna och bara rört sig lite i taget i varje del. Till saken hör att den stående ensemblen består av tämligen trevliga, välvilliga och nästan mysiga människor. Även om de naturligtvis har ett eller två spöken i garderoben och trampar lite snett ibland. Men ingen cynism eller samhällsförakt går att skönja hos denna poliskår, de äter gott och gärna tillsammans, ett kraschat äktenskap ersätts av en spirande förälskelse och det älskande paret Johan och Emma tycks alltid hitta tillbaka till varandra i slutet.
Något annat som gör att det känns lite extra skojigt är den ”name- dropping” som Jungstedt ägnar sig åt genom att låta autentiska mediepersoners namn och närvaro poppa upp lite här och där. Till sin hjälp har hon ju faktiskt att både Almedalsveckan och Romateaterns uppsättning av ”Trettondagsafton” faktiskt existerar på riktigt (teaterföreställningen spelades sommaren 2011). Det här är ett återkommande grepp i boksviten om Anders Knutas. I ”Den dubbla tystnaden” (2009) tillexempel var det Bergmanveckan på Fårö som fick utgöra mordutredningens bakgrund. Förankringen i verkliga välkända händelser och glimtarna av verkliga, välkända personer tror jag bidrar till att jag som läsare känner samma tillfälligt uppslukande sensationslystnad som när jag läser någon glansig tidning med kändisskvaller och skandaler. En sådan typ av tidning som för övrigt också fungerar alldeles utmärkt att ta med till stranden.
— — —
Malin Nilsson
