Bok: Alltid Astrid

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, juni 7th, 2012

Alltid Astrid: Minnen från böcker, brev och samtal

Ulla Lundqvist

Norstedts. 152 s. Har utkommit

Astrid Lindgrens berättelser utgör utan överdrift en vital del av kulturarvet för de svenskar som växt upp under 1900-talets andra hälft.  Genom böcker, serier, uppläsningar, filmer och TV-program har nog de flesta mött åtminstone någon av de gestalter och berättelser som hon skapat. Att hon betytt mycket för många och ibland kommit att framstå som något av ett nationalhelgon blir tydligt inte minst genom de texter som skrivs om henne, hennes person och författargärning. Markant är att de i stort sett alla ger uttryck för den största beundran eller snarare kanske någon slags kärlek. Hennes texter och hennes person har kommit att förknippas med visionen om det goda livet och kanske också visionen av vad som är gott (och ont).

Ulla Lundqvists Alltid Astrid: Minnen från böcker, brev och samtal kretsar kring den betydelse Astrid Lindgrens berättelser och person har haft för författaren själv och kan närmast beskrivas som en samling essäer av litteraturvetenskaplig och biografisk karaktär. Boken är en samlingsvolym, de flesta av essäerna har publicerats i tidigare sammanhang och sedan omarbetats eller utökats i samband med utgivningen i bokform. Någon utpräglad memoarbok är det inte men Lindgren och hennes texter sätts genomgående i tydlig relation till Lundqvist under olika livsfaser och i olika sammanhang.

I begynnelsen var Pippi; för Ulla Lundqvists del viktig barndomsläsning men Lundqvist blev också, som hon själv framhåller, något av en pionjär inom svensk litteraturvetenskap då hon 1979 disputerade på avhandlingen Århundradets barn: Fenomenet Pippi Långstrump och dess förutsättningar. I uppsatsen ”Min Pippi-fejd och andra” bestås läsaren bland annat med roande och lärorika glimtar av konservativare kretsars mottagande (läs Göran Hägg och John Landqvist) av såväl Lindgrens Pippi Långstrump som av Lundqvists avhandling. Till detta kommer också Lundqvists berättelse om det stöd och den uppmuntran som Astrid Lindgren bestått henne med under avhandlingsarbete, disputation och påföljande elakheter. Astrid Lindgren och hennes texter som stöd och tröstare, som samtalspartners och inspiratörer är en tråd som löper genom i stort sett hela boken.

Några av essäerna är mer tydligt inriktade mot litterär analys. Bland annat Lindgrens flickböcker – debutboken Britt-Marie lättar sitt hjärta (1944) samt Kerstin och jag (1945) – ägnas ett ingående kapitel. I synnerhet den senare boken framstår som frisk och originell i sin skildring av två stadsflickor i tonåren som med liv och lust går upp i jordbrukandet när familjefadern, en f.d. major, beslutar att flytta familjen ut på landet och överta släktgården. Lundqvist lyfter fram hur arbetet på gården, ja arbetet överhuvudtaget, beskrivs i realistiska, rent av informativa, och mycket positiva termer. Också förhållandet till föräldrar, kamrater och pojkvänner framställs enligt Lundqvist på ett sätt som ligger fjärran från mycket av senare decenniers problemorienterade ungdomsböcker samtidigt som skildringen i hög grad skiljer sig från tidigare generationers flickskildringar och flickböcker.

Lindgrens Kati-böcker, som Lundqvist menar utgör en alldeles egen genre – ”en kombination av flickbok, reportage, kärleksroman och yrkeskvinnoskildring” – ägnas ett kapitel och en kärleksförklaring.  Framför allt betonas genomslaget av den Lindgrenska livskänslan, bland annat genom den nyförlösta Katis ord till sin son: ”Här finns så mycket märkvärdigt, vänta bara, ska du få se! Det finns blommande äppelträd och små stilla sjöar och stora, vida hav, och stjärnor om natten och blåa vårkvällar och skogar [—]. Det finns sagor i världen och sånger. Det finns böcker och människor, en del av dem blir dina vänner.”

I dessa analyser finns för övrigt en rad snabba men intressanta iakttagelser kring bland annat Lindgrens gestaltning av olika hembiträden. Kanske ett sidospår men intressant inte minst på så sätt att de öppnar för något som ger en aning om ett litet annorlunda och kompletterande perspektiv på den Lindgrenska världen och livsvisionen.

I volymens avslutande uppsats ”Astridtexter i lärosalar” ligger fokus på Lundqvists rön kring Lindgrens texter i olika undervisningssituationer. Lundqvist är en erfaren pedagog som förutom en lärargärning på lärarhögskola och universitet under ett antal år också arbetat med att undervisa om Lindgrens texter på Västbanken och i Gaza. I uppsatsen står framför allt en tämligen undanskymd Lindgren-text i fokus – novellen ”Märit” tycks till och med i Astrid Lindgrens ögon vara något som ”grävts fram”, i alla fall om vi får tro Lundqvist. Genom en redogörelse för hur novellen fått utgöra utgångspunkt för det slags närgångna analys som ibland går under benämningen ”närläsning” lyckas Lundqvist med att både väcka läsarens intresse för novellen och samtidigt ge goda råd om hur man på ett fungerande sätt arbetar med närläsning i klassrummet. Det senare är ingen enkel sak, åtminstone inte om man tänker sig att elever eller studenter skall hållas vakna och intresserade.

Visst är det roligt att läsa om Astrid och hennes berättelser; Lundqvists essäer är både roande och lärorika och Lindgrens böcker framstår utan tvekan som något av ett vademecum för författaren. Att döma av de hyllningsböcker och essäer som redan tidigare utkommit är hon inte ensam om att se dem på det sättet. Fler hyllningar lär det bli, med all rätt. Men visst vore det intressant med också en mer distanserad och kanske rent av kritisk diskussion!

__________

Carina Lidström är lektor i litteraturvetenskap vid Örebro universitet