Spänningsroman: Döden talar inte
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, juni 2nd, 2012Döden talar inte
Ann Cleeves
Bonniers 2012
Översättning: Jan Järnebrand
335 s.
Utgiven
— — —
Ann Cleeves är känd för den framgångsrika Shetlandskvartetten (2007-2010) som inleddes med Svart som natten (2007).
För den belönades hon med Duncan Lawrie Award för bästa engelska kriminalroman. Den var även nominerad till ett pris av Svenska Deckarakademin.
Med Dolda djup (2011) lämnade Cleeves sina litterära personer från Shetlandskvartetten och startade upp ett nytt deckarspår, denna gång med den något luggslitna och egensinniga kriminalkommissarien Vera Stanhope. Döden talar inte är den andra boken om Stanhope. Den handlar om en ung mamma som förälskar sig i en alltför kontrollerande och karismatisk äldre man. Deras förhållande tar slut den dagen hennes lille son hittas drunknad i badkaret och mamman döms för dådet trots att mannen är misstänkt. Ett år senare hittas en kvinna strypt i ett badhus. Det visar sig vara den socialsekreterare som arbetat med fallet. Det dröjer inte länge innan nästa lik dyker upp, denna gång i skepnad av en ung, bortskämd rikemansson.
Vera Stanhope är en antihjälte; hon arbetar för mycket, dricker för mycket och äter för mycket och har inte koll på hur man bör klä sig. Hon sköter utredningsarbetet och har inte mycket till övers för psykologiska förklaringar och att smeka andra människor medhårs. Hennes enda vän är den unge familjefadern och polisassistenten Joe Ashworth, med vilken hon gärna tillbringar kvällarna med ett glas eller två och sinkar honom från att åka hem till fru och barn. Tillsammans löser de fallet, som från början ser ut att vara en helt annan historia än vad den egentligen är, alltmedan regnet öser ner och översvämmar de engelska dalarna och försänker kullarna och bergen i dimma.
Behållningen med Döden talar inte är dels de generösa skildringarna av personer som av olika bevekelsegrunder försöker hålla sina minnen från det förflutna stångna, personer från samhällets alla klasser som misslyckas med att dölja och stoppa sina känslor av hämnd och begär, och dels den psykologiska intrigen. Stanhopes tillhör ett av originalen, med sina minnen av den tjuvjagande pappan som tog med sig dottern ut på sina olovliga verksamheter, och hennes oförmåga att förstå visst socialt samspel. Hon är som lyckligast när hon får sitta med polisassistenten över ett glas och spåna, utestängd från världens larm uppe i sin lilla stuga bland bergen.
Cleeves nya kommissarie är en trevlig bekantskap som jag gärna tillbringar några kvällar ihop med. Författarens lite sträva skildringar av människorna och deras dagar på den engelska landsbygden och i byarna ger mersmak. Boken har en ganska hög mysfaktor men är ändå inte utan psykologisk insikt och spänning.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
