Konsert: Kent på Lokomotivet i Eskilstuna den 31 maj
Recension, Scen fredag, juni 1st, 2012Kent är ute på en kortare vårturné innan sommarens spelningar inleds och den 31 maj var det dags för hemstaden Eskilstuna att få höra Jocke Berg sjunga om att han inte är rädd för mörkret.
Något som förmodligen ingen i publiken är heller, för trots att Jocke Bergs texter överlag inte handlar om de allra lyckligaste stunderna så lyckas han förmedla en energi och ett hopp som får hela lokalen att lysa upp. Att Kent är bekväma med att stå på scen märks. Det finns något avslappnat och jordnära över hela bandet vilket gör att man som publik trivs.
Kent är ett sådant band som bara växer med åren. Jocke Berg berättar till publiken att det är 22 år sedan han och gitarristen Sami Sirivö började spela ihop. Att de fortfarande levererar är ett tecken på att de verkligen lever för musiken och brinner för skapandet.
”999” inleder spelningen till publikens jubel. Detta är en av de bättre låtarna på nya skivan och live blir den otroligt mäktig och en bra inledning på vad som komma skall. Kvällen bjuder på både gamla och nya hits, som ”Kevlarsjäl”, ”Musik Non Stop” och ”Låt dom komma”. Att publiken gillar att höra de äldre låtarna märks, men det är framförallt i de nyare som Kent lyser som starkast. ”Sjukhus” från Röd-skivan funkar oväntat bra live och slutet av låten när Jocke Berg sjunger – jag går ensam in i ljuset, framkallar gåshud. Beredd på allt från senaste skivan får igång publiken och är en låt att sjunga med i. Jocke Berg sjunger om – någon som väntar på mig som jag har väntat på dig, som jag har väntat. Under kvällens spelning hade han nog inte behövt vänta på någon, i alla fall inte på någon ur publiken då de flestas ögon tindrar av lycka och hängivenhet.
Det som är roligt med att gå på en Kent spelning är variationen på publiken. Det är ganska jämt fördelat mellan män och kvinnor och ålderspannet är allt från tretton till sextio. Det finns ingen mall över hur Kents publik ser ut, utan det är människor med många olika stilar och klädsel som valt att tillbringa sin tordagskväll i Kents sällskap.
Kvällen avslutas med stornummer som ”747”, som alltid är lika storslagen, och ”Utan dina andetag”, som snyggt vävs ihop med ”Det finns inga ord”. ”Mannen i den vita hatten” får agera final på en energifylld spelning. Det är en mäktig låt med ett mäktigt band och de sista orden – men älskling vi ska alla en gång dö, markerar Kents musik väldigt bra. Jocke Berg må sjunga om döden, men det är en känsla av hopp och glädje som infinner sig efter spelnings slut. Det är inte många band som lyckas med det, men Kent prickar precis rätt i hjärtat.
— — —
Maria Sandström
Hej Maria,
Jag är på span efter bilder från Lokomotivet till en liten artikel i Musikermagasinet om grundarna av Blå. Har du tagit bilderna till denna artikel och kan jag få ta del av dem eller har du kontaktuppgifter till fotografen?
Vänligen
Carl J. Alphonce
AD på Hansen Förlag