DVD: Corolianus

Inlagd av Malin Nilsson Film, Recension, Videohyllan onsdag, maj 30th, 2012

Corolianus
Drama, 2010, Storbritannien
Distributör: Noble entertainment
Regi: Ralph Fiennes
I rollerna: Ralph Fiennes, Gerard Butler, Vanessa Redgrave, Jessica Chestain, James Nesbitt, Brian Cox m.fl.
På svensk DVD: 2012–0 –30

— — —

När två smutsiga män i militärkläder mitt under en manligt våldsam strid, med skjutvapen explosioner, knivar och allting, står nära varandra och väser ungefär; ”Jag hatar dig!”, ”Jaha, fast jag hatar dig mer!”, fast på Shakespeareprosa måste man fråga sig: ”Är det här väldigt fånigt eller väldigt coolt?”. Jag bestämmer att det är väldigt coolt.

Skådespelaren Ralph Fiennes (Den engelske patienten, The Constant Gardener, Harry Potter m.m.) regidebuterar med en modernisering av Shakespeares drama Coriolanus och han gör det bra. Historien berättar om en krigshjälte vi namn Coriolanus (Fiennes) som återvänder till Rom efter många segrar, vunna med mycket blod, svett och tårar. Hemma väntar en oroväckande patriotisk och stolt mamma, en orolig hustru som vägrat lämna huset i hans frånvaro samt deras gemensamma son, redan drillad till att bli pappas avbild. Hans återkomst hyllas men Corolianus har mäktiga fiender som oroas av hans styrka och popularitet. Genom att locka honom i raseri och få honom att offentligt avslöja sina politiska ståndpunkter vänder de folket emot honom. Det startar ett upplopp som slutar med att Coriolanus fördrivs från Rom. Den stackars förkastade hjälten blir besatt av tanken på hämnd, söker upp sina tidigare fiender och tillsammans med dem planerar han att störta Rom. I Rom skakar de höga herrarna av rädsla och ångrar sitt tilltag men bollen är redan satt i rullning…

Fiennes har behållit Shakespeares originaltext men placerat handlingen i moderna miljöer. Rom är en betonggrå industristad, politikerna bär kostym, det är skjutvapen, skinnjackor, bilar, tanks och tv–apparater. Det har gjorts förut, vi vet att det funkar och så även här.

Det är smått genialiskt hur skådespelarna lyckas få tittaren att glömma att de pratar på vers. Vanessa Redgrave som Coriolanus galet patriotiska mamma (Ungefärlig replik: ”Om jag hade tolv barn skulle jag hellre vilja att elva dog i ära för sitt land, en att ett enda levde i lycka och välmåga”) är allra bäst. Hon stjäl varje scen hon är med i, de gammeldags orden flyter naturligt och otvunget ur hennes mun. Detsamma gäller för Brian Cox i rollen som mentorn Menenius. När den stelbenthet som finns i teaterreplikerna begränsar känsloförmedlingens möjligheter tar kroppsspråk och blickar vid. Gerard Butler som ursprunglig fiende (Tullus Afidius) vilken Coriolanus sedan slår sig samman med, lyckas också behålla naturligheten trots risken för språksnubblerier. Hans enda fel är att han är så karismatisk att han överglänser Ralph Fiennes sura hjälte så fort de är i bild samtidigt.

För den som nämligen inte lyckas så bra som skådespelare, är Fiennes själv. Som regissör har han gjort ett fantastiskt jobb. Hela filmen är snyggt och smutsig, andas korruption och mänsklig uselhet, coolt som helhet sett. Men Fiennes Coriolanus har fastnat i Shakespeare. Han pratar som om han faktiskt läst poesi, entonigt och sorgset med stirrande ögon. Att han då och då tar i så att spottet flyger hjälper inte riktigt. Det låter inrepeterat, helt tillskillnad från den övriga rollbesättningen.

Men resten av filmen är så bra att det överväger. Ingen är riktigt ond, ingen är riktigt god, ingen går att lita på. Det är snyggt, det känns nytt och människorna som marscherar för bröd och rättvisa känns nära och riktiga.

Det är verkligen någonting magiskt med Shakespeare och frågan är om vi behöver några andra historier än hans, egentligen? Han slutar liksom aldrig att vara den som säger allting allra bäst. Och mot bakgrund av den smutsiga, realistiska skildringen av ett modernt samhälle, utarmat och korrumperat, blir det bara ännu bättre.

— — —

Malin Nilsson