Spänningsroman: När skönheten kom till Bro

Inlagd av Malin Nilsson Recension, Skönlitteratur tisdag, maj 29th, 2012

När skönheten kom till Bro
Anna Jansson
287s.
Utkommen: 2012-03

— — —

Den trettonde (!) boken om poliskommissarie Maria Wern utspelar sig mot bakgrund av medeltidsveckan på Gotland.

I Sankt Clemens ruin ägnar sig ett teatersällskap nattetid åt vampyrlajv med utgångspunkt i en mystisk dubbelgrav inrymmande ett par som tycks ha blivit brutalt mördade. Paret består av en äldre man och en ung kvinna.

Ledaren för teatergruppen ägnar sig även dagtid åt att söka lösa gravens gåta, han skriver en D–uppsats i ämnet osteologi (bör jag rodna över att jag aldrig hört ordet förr? Tänk vad man lär sig av att läsa deckare nu för tiden). När unga och vackra Malva, 16 år, ansluter sällskapet tilldelas hon rollen som den mördade kvinnan och för att bli invigd i sällskapet måste hon tillbringa natten i graven och ta sig ut på egen hand. Samtidigt ligger en kvinna med ett mörkt förflutet på ett sjukhem, utlämnad till personalens goda vilja. Hennes skador har omvandlat henne till ett vårdpaket, resultatet av en bilolycka orsakad av en rattfyllerist som strax innan rättegången hittas mördad på en stenig strand. Rattfylleristens man är i sin tur mycket god vän med Maria Wern som dock snart får fullt upp med att utreda Malvas försvinnande. Ja, någonstans här ska väl intrigen vara blottlagd. Det är många trådar som ska vävas ihop och jag tänker inte skämmas för att jag inte kom på vem mördaren var innan slutet, för hur allting hänger ihop är alldeles för snårigt för att på något vis kunna räknas ut på förhand. Men det är ingenting att avskräckas av, det här är en väldigt underhållande bok.

Inslagen med medeltidsveckan och vampyrlajv ger hela historien ett skimmer av mörk, skrämmande saga, samtidigt som verkligheten och nutiden är närvarande. Sveriges så kallade ”deckardrottningar” (Anna Jansson, Camilla Läckberg, Mari Ljungstedt med flera) lyfts kanske inte fram som den intellektuella litteraturens högdjur direkt, och visst är det något som känns lite jobbigt med den nästan ”löpande bandet” – liknande produktionen av böcker. Men vad dessa böcker faktiskt ofta lyckas med är att fånga vår nutid på ett väldigt bra sätt. Deckarformen tillåter författaren att dyka in i många olika människors liv och tankar. På det sättet kan de också öppna upp för kunskaper läsaren inte kommit kontakt med tidigare samtidigt som en svensk vardag vi känner igen skildras mycket pricksäkert.

I När skönheten kom till bro lyckas Anna Jansson introducera aktiviteten ”lajv” (om än inte framstående i särskilt god dager) något som kallas ”modersgudinnekulten” och osteologi. Hon reflekterar över nedskärningar inom vården, uppväxtproblematik, pedofili, ensamhet och förlust. Maria Wern brottas med problematik som ensamstående mamma, med att försöka hitta en ny man utan att svika barnen, med att balansera mellan kärlek och vänskap. Gotland känns också mycket närvarande i bildspråket som är noggrant och målande. Väder och dygnets skiftningar skildras som avtryck i den omgivande naturen.

Utan tvekan har Anna Jansson bedrivit mycket research (om lajv, gudinnekulter, osteologi och sånt), utan tvekan är hon mycket bekant med Gotlands natur och är dessutom duktig på att beskriva den. Om hon sen besitter den psykologiska kunskapen att sätta sig in i alla de (i vissa fall rätt extrema) känslosvallningar och trauman som skildras genom de många olika karaktärernas ögon är väl svårt att veta, men den delen känns ändå hyfsat trovärdig. Jag tror på hennes karaktärers känslor tillräckligt för att bry mig om dem. Sen tycker jag om att hon passar på att slänga en känga åt nedskärningarna inom vården när hon ändå är igång, sjuksköterska som hon är i grunden.

Det som dock inte är klockrent är själva intrigen. Det är för invecklat, för många trådar som absolut ska trasslas ihop på de mest osannolika vis. I det här fallet hjälper det visserligen med de sagolika inslagen som gör att trovärdighetskraven kanske inte blir lika höga. Men det är inte tillräckligt för att bubblan när den brister inte ska sprida ett lager av skeptism över alltihop. Upplösningen fungerar helt enkelt inte i verkligheten bortom sagan. Kanske är problemet just att det ska in så fruktansvärt mycket olika fakta, känslor och samhällskommentarer i en och samma historia. När det sen ska knytas ihop får det liksom inte plats i samma säck. Och vad är den med den här typen av böckers besatthet av oäkta barn? Varför måste en del av upplösningen alltid innehålla ett eller ett par undangömda oäkta barn i någon form? Kan det inte för en gångs skull vara något annat mystiskt som döljs i det förflutna?

Maria Wern är dock en intressant hjältinna. Förstås det här med att hon är en stark kvinna, ensamstående mamma och allt sådant, mycket bra ur genusperspektiv, mycket ”PK”. Men det som gör henne mer lyckad tycker jag är det faktum att Anna Jansson inte använder sin Wern som huvudrollsinnehavare utan snarare som en stående biroll. Det som är fokus för boken är intrigen och de människor som involveras i den. Maria Werns känslor och tankar får varken mer eller mindre sidutrymme än dessa. Och tack för att den potentiellt fåniga romansen med en lajvspelande munk (inlajv)/brandman (offlajv) inte utvecklas längre än till ett diffust, då och då återkommande tankestråk.

Kort och gott: bra och underhållande bok tills allt ska uppdagas, sammankopplas och få sin förklaring. Då håller inte den i övrigt fina väven av mer eller mindre udda och tragiska människoöden.

— — —

Malin Nilsson