Bok: Det parapornografiska manifestet

Inlagd av Erik van Ooijen Facklitteratur, Recension tisdag, maj 29th, 2012

Det parapornografiska manifestet

Carl-Michael Edenborg

Ink bokförlag. 64 s. Har utkommit.

En scen i Strindbergs kammarspel Brända tomten (1907) antyder pornografins utveckling under det förra seklet. Där återvänder Främlingen till sitt barndomshem. Det har brunnit ner, och i askan finner han spillrorna av den borgerliga familjens brustna fasad. Där ligger bokskåpet, i vilket han som barn, bakom de respektabla predikoböckerna och Rikets Lag, fann faderns undangömda ”häften med illustrerade omslag, som väckte mitt intresse — ja, utan förtolkningar, det var en viss Chevaliers berömda memoarer”. Så minns han hur han nyfiket studerade de hemliga skrifterna för att därmed invigas i könslivets mysterium, och han kan inte betrakta detta ögonblick av förlorad oskuld som något annat än ytterligare ett bevis på alltings förljugenhet.

Idag är det väl omöjligt att upptäcka porren på samma omstörtande sätt, då dess bildspråk och berättelser snarare tycks allestädes närvarande. Men om porrens hycklade mysterium fläkts ut har den också förlorat sin position som kritik av borgerlighetens inneboende skrymteri. Idag belyses porrens mörka baksida i alltför obarmhärtigt ljust för att vi någonsin ska kunna inbilla oss att den härbärgerar någon revolutionär kraft. Precis som vi alltid redan har konsumerat den har vi också förtärt dess kritiska potential, vare sig vi i den ser sinnebilden för patriarkatets våld eller kroppens frigörelse ur den civiliserade själens bojor. Dess materiella, ekonomiska och emotionella villkor är lika uppenbara som det våld som ligger på middagstallriken och det slaveri som vävts in i våra kläder. Kritikens innehåll är redan välkänt och avslöjandet har redan inträffat. Om något möjliggör de snarast produktionens fortgång då de införlivas i apparaten som ett lindrande balsam för konsumentens dåliga samvete.

Denna hopplöshet bildar utgångspunkt i förläggaren, författaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborgs Det parapornografiska manifestet, det fjärde i Inks manifestserie. Debatten är låst, och feminismens reduktion av samhällslivets mångfaldighet till en total strukturell ordning tycks lika improduktiv som liberalismens tvångsmässiga fetischering av kontraktet som den enda egentligt relevanta relationen mellan människor. ”Pornografin äter oss. Antipornografin spottar ut oss.” inleder Edenborg, för att sedan förklara de båda motpolerna som konstitutiva element i ett komplex som möjliggörs just av hur de tycks motsvara varandra. När den katolska kyrkan under 1500-talet upprättade en katalog över förbjudna böcker skapade den inte bara en lättillgänglig lista med lästips utan tvingade också fram sociala rum där dessa böcker kunde samlas och bevaras. Porren tvingar fram en censur som underlättar dess distribution och bibehållande.

Enligt Edenborg möjliggörs detta komplex av att dess båda positioner grundas i samma omöjliga premiss, nämligen tron på ”en botten, en kärna, ett innehåll i människan”. När porren avtäcker utlovar den en innerlighet genom att fresta med det fördolda, och i den frustrerade misstanken om detta löftes grundlöshet riskerar den att bli våldsam, att skala av lager på lager tills själva kroppen är upplöst och endast tomheten kvarstår. Antipornografin vill å sin sida beskydda denna förmodade essens från angreppet men kommer därigenom att reproducera dess sporrande grundantagande: genom att utmåla innerligheten som åtråvärd bekräftar endast antipornografin att den kan förpackas och försäljas. Enligt en liknande dialektik hjälper organisationer som arbetar mot sexuella övergrepp på barn till att konstruera den myt om barnslig oskuld som utgör barnpornografins själva drivkraft. Och när antiporraktivisterna slutligen tvingar fram en sanering och en reglering av porrindustrin har de därmed hjälpt till att göra dess produkter till ett rumsrent fenomen, ”börsnoterat och inhyst i var mans hem”. Så kommer porrkritiken i själva verket att inskränka porrens egen frigörande potential, ty när den inte längre förbjuds av makten har den heller inte längre någon anledning att låta det upphetsande innehållet ackompanjeras av en karnevalisk maktkritik. Vare sig kritiken är radikalfeministisk eller konservativt kristen växer den samman med industrin och staten för att uppgå i ett enormt maktmaskineri för övervakning.

Ett försök att ta sig ur denna låsning går under namnet post-pornografi. Det är estetiskt och politiskt-feministiskt medveten, eller vad Edenborg beskriver som ”kravmärkt”, porr, vilken vill reformera fenomenet och förvandla det till något mer ”humanistiskt, feministiskt, socialistiskt, queer, ekologiskt, rättvist, jämlikt”. Som performancekonstnären Annie Sprinkle ungefärligen har sagt: Lösningen på dålig porr är inte ingen porr utan bättre porr. Men i denna strävan upphör initiativen allt som oftast just att vara pornografiska, alltså masturbatoriskt upphetsande och autoerotiskt stimulerande. Istället förandligas produkten och erhåller erotikens estetiserade funktion. I Émilie Jouvets dokumentärfilm Too Much Pussy! (2010) påpekar exempelvis den feministiska porrskådespelerskan Judy Minx att det förvisso inte är ovanligt med djupgående akademiska analyser av post-porren, men däremot med vittnesskildringar från människor som faktiskt säger sig ha onanerat till den. Det är, som Minx tillägger, ju knappast en films etiska och ideologiska idéinnehåll som retar till självtillfredsställande utan något betydligt mer primitivt och oartikulerat.

På liknande sätt påpekar Edenborg hur det verk som hetsar upp oss också kan vara just det som äcklar oss och lanserar därför sin parapornografi vilken vill intensifiera porrens våldsamma smutsighet, ”det mekaniska, maktrelationernas begärsproduktivitet, blottandets bottenlöshet – i syfte att skapa en orgasmisk poesi”. Paraporren vägrar bondagelekens förmildrande ”rollspel” utan kräver maskinell upprepning och ”protesologi”, en avhumaniserad och deantropocentrisk fascination inför sammansättningen mellan organiska och teknologiska delar. Kroppen blir här en affektmaskin, ett ”assemblage”, i ett stegvist ersättande av ”det amputerbara simulakrum du kallat ’människan’ med en människoprotes”. Kroppsbilden är därför, enligt Edenborg, ”ickeeuklidisk” och utgör en ”oändlighet av rörliga sidor” genom vars ändlösa friktion själva jaget upplöses. Genom slemhinnans kristallisering skapas så ständigt nya kontaktytor mellan redan gränslöst sammansatta kroppar, och oändlig upphetsning kan utvinnas ”ur en och samma hudflik”. ”Slemhinnorna är prismatiska” deklarerar Edenborg i ett till synes omedvetet eko av den Humbert som i Vladimir Nabokovs roman drömmer om de ”älskliga prismatiska tarmarnas” matsmältningsprocess hos sin Lolita.

Var finns då vägledning när väl den renskrubbade post-porren avfärdats som alternativ? Något överraskande faktiskt hos den ursinniga porrmotståndaren Andrea Dworkin, mest känd för boken Pornography: Men Possessing Women (1981). Till skillnad från de akademiskt välkammade post-pornograferna tar nämligen Dworkin fenomenets våldsamhet på allvar, varför hennes kritik också förvandlas till en bejakande intensifiering: ”Hennes antipornografiska raserier, den upphetsade, våldsamma retoriken i hennes tal och texter, leder till parapornografi.” Andra förebilder är mer väntade: i parapornografins förhistoria återfinns först och främst surrealistiska konstnärer och poeter som Alfred Jarry, Guillaume Apollinaire, Marcel Duchamps och Hans Bellmer, och bland senare namn dyker författare som Gabrielle Wittkop, J. G. Ballard och Samuel Delany upp. Även Shaun Costellos semivåldspornografiska Forced Entry (1973) upphöjs till milstolpe, även om ett felaktigt angivet årtal snarare pekar mot en senare och betydligt mildare remake. De flesta omnämnda författarna ingår faktiskt i förläggaren Edenborgs Vertigokatalog men det är ingen produktplacering vi har att göra med: det handlar helt enkelt i båda sammanhangen om böcker som intresserat den parapornografiskt lagde författaren. (Och, jodå, Bonniers får sig också ett tjuvnyp.)

Rörelsens förste messias, vars stil och begreppsvärld genomsyrar hela manifestet, utgör dock uppenbarligen ”ondskans metafysiker”: Georges Bataille. Med sina koncentrerade texter om överträdelse och tabu, människooffrets ekonomi och tortyrens extas kom Bataille under nittonhundratalets andra hälft att smyga sig in i snart sagt var vrå av den franska, och mer generellt kontinentala, filosofin, och liksom honom skriver Edenborg ett slags utbyggd aforistik vilken tillåter sig såväl hätska utbrott som slipade paradoxer. I kontrast till den förras arbete saknas dock här systematiserande ambition och genomgången av parapornografins pionjärer utgör manifestets svagaste parti helt enkelt därför att kortheten hos beskrivningarna undviker fördjupning och utveckling. Vad vi erbjuds är snarast en guide till vidareläsning. Men författarens nej till fullständighet utgör också en befrielse från akademiska normer förutan vilken texten aldrig hade kunnat skrivas. Vi får istället glädjas åt de täta och koncentrerade skisser där Edenborg också framträder som lärd och vältalig idéhistoriker: det gäller inte minst en schematisk censurhistoria och dess förhållande till obscenitetsbegreppet, porr/erotik-dikotomins genealogi, och reflektioner kring hur fotografiet kring sekelskiftet kom att påverka vad som överhuvudtaget uppfattades som porr. Här strös kring otaliga frön till en regelrätt pornografins idéhistoria vilken forskningsfinansiärerna med fördel borde göda.

I korthet: Carl-Michael Edenborgs Det parapornografiska manifestet är sanslöst stimulerande läsning, som med lika delar elegans och uppvigling lyckas samla en rikedom av eggande infall och uppslag på ett minimalt utrymme (runt 60 sidor!). Trots en korthuggen och koncis stil undgår texten att bli vare sig splittrad eller ofullständig. Varje svensk debattör som inte tagit sig tid att läsa manifestet borde automatiskt diskvalificeras från varje samtal om pornografins vara eller icke-vara, inte därför att Edenborg gjuter en ny fast grund på vilken stadiga argument kan staplas, utan just därför att han förskjuter varje sådan stillastående positionering till förmån för en prismatisk perspektivrikedom. Till skillnad från författaren är jag inte helt övertygad att parapornografin verkligen är vår frälsning; men nog är den en förlossning, alltid.

__________

Erik van Ooijen är litteraturvetare vid Stockholms universitet