Roman: Två gånger är en vana

Inlagd av Malin Nilsson Recension, Skönlitteratur söndag, maj 20th, 2012

Två gånger är en vana
Denise Rudberg
Norstedts
s. 379
Utkommen

— — —

Denise Rudberg skapade sig ett namn genom att skriva svensk ”chick – lit” som utspelar sig i Stockholms överklass.

Väninnan (2000), o.s.a. (2003), Matilde (2006) och Åse (2008) är exempel på några titlar. Nu har hon dock bytt spår och med sin förra bok Ett litet snedsteg (2010) skapade hon en egen ny genre som hon kallar ”elegant crime”. Med en egen slogan; ”Brotten är inte vackra. Men miljöerna är eleganta”. Genialiskt. (Jag är ironisk). Sloganen indikerar att människorna som utsätts för, och begår brotten i dessa böcker rör sig i så kallade ”överklassmiljöer”.  Dyr champagne, dyra kläder, storslagna fester, stora våningar och anrika gods.

Huvudpersonen utgörs av åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff, en något ovanlig yrkesroll i ”deckarhjälte” – sammanhang. Marianne Jidhoff är i femtioårsåldern och tillhör Stockholms rikaste skikt – även detta gör henne till en något ovanlig huvudrollsinnehavare i deckargenren. Detta uppvägs dock av hennes kollega, den medelålders kriminalkommissarien vid namn Thorsten Ehn som utgör bokens representant för den ”slitande arbetarklassen”. Thorsten bryter dessutom könsnormen genom att vara ensamstående pappa till en tonårspojke. Tillsammans med den nyutexaminerade Augustin Madrid (överklass, gillar äldre kvinnor, fantastisk intuition) utgör Marianne och Thorsten en nybildad, hemlig spaningsenhet som tilldelas särskilt känsliga fall.

I den andra delen av romansviten om Marianne Jidhoff sparkas handlingen igång under mellandagarna. När Stockholm ligger i juldvala äger en grov misshandel rum inne på kontoret hos ett välrenommerat investmentbolag kallat ”The Chinese Wall”. På grund av firmans mäktiga klientel och dettas kollektiva rädsla för medial uppmärksamhet tilldelas fallet den speciella spaningsenheten. Intrigen utvecklas snart till att handla om hustrumisshandel bakom kulisserna i överklassen och kvinnorna bakom mäktiga män med familjära hemligheter. Parallellt pågår Marianne Jidhoffs privatliv med problematiska arbetskamrater, vuxna hemmaboende barn och förbjuden kärlek… Det är jul och nyår, festligheternas glittriga kalas avlöser varandra.

Som deckare betraktat… är det ingen deckare. Rudberg har egentligen inte alls bytt genre. Det är fortfarande ”chick – lit” , fast med en våldsam tvist. Det blir aldrig spännande. Inte ens lite grand. Rudberg låter läsaren ligga steget före sina ”spanare” boken igenom. När upplösningen kommer är jag inte förvånad eller ens särskilt intresserad.

Bryr jag mig som läsare om Marianne Jidhoff då? Nej det gör jag inte. Hon är änka efter en notorisk otrogen man, väldigt rik och väldigt involverad i sina tre vuxna barns liv. Det finns nya män; en bra tråkig man och en dålig, syndig, spännande man. Thorsten Ehn är väldigt fascinerad av denna fantastiska kvinna som köper med sig bakverk från stans dyraste bageri till morgonmötet… jag är mindre fascinerad.

Jag har en så kluven relation till Denise Rudberg. Hennes böcker lyckas med konststycket att helt sakna spännande handling men ändå få mig att läsa hela boken i ett sträck. Det händer egentligen ingenting och den lilla utveckling karaktärerna genomgår tycks ske i en slags cirkelrörelse så att de när boken slutar är tillbaka där de började.
Dialogen är styltig med långa krångliga ord som sällan används i vanligt tal. Det känns inte ”på riktigt”, en känsla som ökar i och med ganska konstigt uppbyggda meningar.

(”Ursäkta men vad sa du just till din kollega? Sa du att jag var dum i huvudet?” ”Nej det gjorde jag inte. Jag kommenterade bara idiotin rent allmänt i att ifrågasätta vårt sätt att utreda ett brott.”)

Det är inte talspråk helt enkelt. Men välartikulerat. Kanske pratar man så i överklassen.

Det läggs mycket energi och utrymme på i mitt tycke oväsentliga detaljer som inte tillför särskilt mycket. Klädintresserade människor får emellertid sitt lystmäte för klänningsmodeller, märken, snitt, material och allt vad det heter haglar texten igenom. Visserligen bidrar denna detaljrikedom och de ingående beskrivningarna till en filmisk känsla, boken är uppbyggd i korta, bildrika kapitel som påminner mycket om filmscener. Det är absolut inte svårläst.

Författaren gillar att blanda in karaktärer från sina tidigare böcker i sina nya (håll utkik efter Eva von Diis i Väninnan, ”o.s.a., Matilde, Åse och nu Två gånger är en vana) vilket är lite kul om man har läst hennes tidigare böcker vill säga. En annan lustig detalj är Rudbergs oroväckande besatthet av mat. Det här är också genomgående i hennes böcker. Faktiskt. Det är nästan som ett tema vad personerna äter, hur de tränar och att de vill gå ner i vikt. De vill alltid gå ner i vikt. Samtidigt frossas det i detaljer om vit pärlnougat, bullar och surdegsmackor. Det tar upp så stor del av sidorna att jag börjar oroa mig för om Denise Rudberg själv lider av en ätstörning. Eller är det hennes mening att lämna en kommentar dagens rådande mat – och diethets?

Nästan fascinerad måste jag medge att jag ändå finner Två gånger är en vana märkligt underhållande. Det är bara det att jag verkligen inte förstår varför. Är det glittret och glamouren? Är det tillgången till en värld jag aldrig kommer att bli en del av? Jag vet inte. Men jag tycker ni kan läsa den. För det är ganska kul. Förvänta er ingen deckare bara.

— — —

Malin Nilsson