Uppväxtskildring: Om man håller sig i solen
Recension, Skönlitteratur torsdag, maj 17th, 2012Om man håller sig i solen
Johanna Ekström
Bonniers förslag, 2012
309 s.
Utkommen
— — —
I boken Om man håller sig i solen berättar Johanna Ekström om sin uppväxt i det vackra huset på Stora Skuggan, där estetiken och den harmoniska ytan härskar.
Eftersom hennes föräldrar är de kända författarna Margareta Ekström och Per Wästberg har boken fått stor uppmärksamhet, inte minst efter att Felicia Feldt skrivit sin bok om uppväxten med sin mor Anna Wahlgren. Debatten har handlat om hur det är att växa upp tillsammans med – eller i skuggan av – kända personligheter och vad som händer när andra sidor av verkligheten visas upp. När jag läser Ekströms bok förstår jag de tankegångarna, men ändå inte. Jag anser att man alltid måste utgå ifrån att uppväxtskildringar handlar just om barnets uppfattning av verkligheten, vilken är svår att sätta facit på. Det förminskar inte det skrivna, tvärtom skulle jag vilja påstå motsatsen: barnets upplevelse är det rätta för barnet. Om man sedan i vuxen ålder väljer att skriva en bok om det, får man förstås ta ansvar för det skrivna, vilket jag tycker att Ekström gör.
I en artikel i SvD Kultur (2012-04-28) säger Ekström att hon inte är osårbar för sina föräldrars reaktioner inför boken, men att hon står för sitt allvar. Med andra ord; hon förstår att det hon skrivit kan såra men hon har tyngd bakom. I boken problematiserar hon sanningshalten genom att vända och vrida på de skrivna: ”Jag synar det jag skriver och hittar stycken som gör mig undrande. Det låter bra men är det sant?” (s. 266).
I det vackra huset, som har sina skavanker och ostädade hörn om man synar det noga, råder en oskriven lag: det är det fina som ska visas upp, det är de lätta känslorna som får finnas till. Det fula och svåra är den rosa elefanten i rummet, den syns inte. Som barn fångar Ekström snabbt upp vad som gäller och döljer sin ensamhet och oro. Utåt sett är hon ett kreativt barn som lever upp till normen av att vara konstnärsbarn, men inuti kämpar hon för att hålla ihop. Tryggheten blir att skapa egna inre världar. Det viktigaste blir att inte visa sitt eget mörker, för om hon håller sig i solen blir hon sedd. Det är där allt utspelar sig. I den kända och framgångsrika familjen får inga sprickor finnas. Ändå finns de där, i barnens ensamhet när de lämnas med mer eller mindre trovärdiga barnflickor vid föräldrarnas många resor, i faderns svek och otrohet och i den stundtals glättiga och pålagda gemenskapen.
Som vuxen hittar Ekström en synlig spricka och hon kliver in i den med uppspelt fasa och förträngt raseri; hon har äntligen kommit på dem med det fula. Det är i faderns och den nya fruns hus på Gotland som dramat utspelar sig, i deras skafferi, där gamla burkar med grumligt spad och skrumpna, långhåriga grönsaker finns kvar. Ekström städar på hyllorna, som en vänlig gest, samtidigt som hon upplever att hon rör vid något livsfarligt. Hon rumsterar om i den vardagliga sanningen, den som inte får visas upp, och hon vill tvinga fram ett erkännande. Istället möts hon av vrede och lögner. Stycket är en glasklar metafor, skrivet med en överväldigande känsla av både triumf och utsatthet.
Ekström skriver vackert som en porlande bäck. Varje ord har betydelse och varje del hakar i varandra för att skapa helhet. Ändå utstrålar texten en viss distans, som läsaren måste förhålla sig till. Det är som att en kall bris drar genom orden. Beror den på smärtan i de nedskrivna minnena, eller visar den på en litterär konstruktion? Förmodligen finns svaret att finna någonstans mitt emellan.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
