CD: Sjostakovitjs pianokonserter
Recension, Skivor torsdag, maj 17th, 2012
Dmitri Shostakovich: Piano Concertos 1* & 2; Violin Sonata** (Harmonia mundi/Naxos). Speltid: 74’11.
Alexander Melnikov (piano), *Jeroen Berwaerts (trumpet), Mahler Chamber Orchestra, Teodor Currentzis (dirigent), **Isabelle Faust (violin)
–
–
–
–
Dmitri Shostakovich: Piano Concertos 1* & 2. Rodion Shchedrin: Piano Concerto 2 (Mariinsky /Naxos). Speltid: 73’32.
Denis Matsuev (piano), *Timur Martynov (trumpet), Mariinsky Orchestra, Valery Gergiev (dirigent)
–
Dmitrij Sjostakovitj skrev sex solokonserter: två för fiol, två för cello och två för piano. Av dessa är pianokonserterna de kortaste och kanske också minst betydande. Å andra sidan är de roligast, ibland på det där lite drastiskt vitsiga manéret som är så typiskt för Sjostakovitj när han inte är allvarlig och svårmodig. Men samtidigt är de svårplacerade i sin blandning av lek och allvar, banalitet och ironi. När Sjostakovitj ler är det inte alltid lätt att veta om han gör det godmodigt och humoristiskt eller plågat och sarkastiskt. Det gäller inte minst den 2:a pianokonserten där man ibland undrar om han driver med oss. Den andra satsen blir nästan för inställsamt vacker medan finalen tycks haka upp sig i sin sprallighet.
Av världens stora pianister är det få som lockats av dessa verk och antalet inspelningar är inte överväldigande. Men nu har två nya dykt upp. Den ena är helrysk medan den andra håller sig med en rysk pianist, en fransk orkester och en grekisk dirigent. Låt oss se på alternativen.
1. Vid pianot sitter Denis Matsuev, och Mariinskij-teaterns orkester dirigeras av Valerij Gergiev. Skivan rymmer även Rodion Sjtjedrins 5:e pianokonsert. För inspelningen svarar Mariinsky.
2. Vid pianot sitter Alexander Melnikov, och Mahler Chamber Orchestra dirigeras av Teodor Currentzis. Skivan rymmer även Sjostakovitjs violinsonat framförd av Melnikov och Isabelle Faust. För inspelningen svarar Harmonia mundi.
Låt oss inte heller glömma Hyperions hyllade inspelning med Marc-André Hamelin och BBC Scottish Symphony Orchestra under Andrew Litton. Den bjuder även på Sjtjedrins 2:a pianokonsert.
Såväl Matsuev som Hamelin är alerta och virtuosa pianister som gör sig bra i de här konserterna. Men Melnikov har något mer; det är som om han har tänkt ett steg till och vet precis vad han vill med den här musiken. Ingen spelar heller de långsamma satserna lika vackert som han.
När det kommer till orkesterspelet har Mahler Chamber Orchestra under Teodor Currentzis ett härligt bett som de andra inte riktigt kan matcha. Dessutom kan de producera en oerhört vacker stråkklang. Gergiev må vara känd som demondirigent – men här visar den för mig okände Currentzis ett helt annat sting.
Så har vi skivornas tredje stycke. Sjtjedrins konserter har förvisso sina poänger, men nog är Sjostakovitjs violinsonat det mest attraktiva alternativet trots att den är kärv och allt annat än insmickrande. Det är ett verk skrivet på bokstavligen dödligt allvar, och det får här en strålande tolkning.
Slutligen är det bara att konstatera att Harmonia mundi-skivan har det klart bästa ljudet.
Valet är alltså rätt självklart.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
