Bio: Ministern

Inlagd av Johan Axell Film, Recension onsdag, maj 16th, 2012

Ministern
Originaltitel: L’Exercice de l’état
Drama, 2011, Frankrike
Regissör: Pierre Schöller
Skådespelare: Olivier Gourmet, Sylvain Deblé, Michel Blanc
Längd: 115 minuter
Biopremiär: 2012-05-18

— — —

Ministern är en film som inte kommer att tilltala alla, men samtidigt ligger kanske dess största styrkor just i de risker den vågar ta.

Filmens narrativ drivs framåt nästan enkom av dialog och de många politiska diskussionerna kan kanske verka aningen tunga vid en första anblick. Men precis som i verkligheten, så döljer det sig mer i maktens korridorer än vad de flesta av oss någonsin skulle tro. Med ett enda kraftfullt drag så kastar Pierre Schöller politikens skynke åt sidan för att blottlägga den underliggande mänskligheten som rör sig i politikens högborg.

Bertrand Saint-Jeans, spelad av Olivier Gourmet, blir väckt mitt i natten av ett samtal om att en buss med skolbarn åkt av vägen. I sin yrkesroll som infrastrukturminister behövs hans närvaro vid olycksplatsen, och det är kanske inte helt frivilligt som han ger sig iväg från sitt hem. Denna kris visar sig dock bara vara tippen av isberget för Saint-Jeans . Landets ekonomi har aldrig varit mer osäker, och Bertrand Saint-Jeans gör allt han kan för att se till att staten inte säljer ut järnvägarna till privata aktörer. Runt om i landet organiseras strejker, och Frankrike har förvandlats till en krutdurk redo att brisera. Han finner sig dessutom fast i en ständig kamp mot sina egna kollegor och sin regering, där ingen skulle tveka att offra sina bästa vän om det innebar att de fick en större del av kakan. Bertrand finner sig allt mer uppslukad av sin officiella roll som minister, så till den grad att han knappt träffar sin fru eller dotter längre. Men så en dag anställs chauffören Martin Kuypers, spelad av nykomlingen Sylvain Deblé. Kanske kan Kuypers enkla och ärliga levnadssätt få Bertrand att åter igen se bortom politikens rävspel och återfå sina sanna värderingar? Men livsläxor kommer aldrig till ett lågt pris…

Ministern är otroligt komplex i sin enkelhet. I sitt försök att fokusera på en enda punkt i den myllrande och kaotiska politiska sfären lyckas man mästerligt att blottlägga just hur smärtsamt ensam en man omgiven av tusentals människor faktiskt kan vara. Bertrand Saint-Jeans ständiga kamp för att försöka göra det som är rätt för folket, medan han samtidigt helt verkar ha förlorat kontakten med dem, målar upp en nästan kuslig bild av vilsen man som inte längre har något val än att fortsätta rakt framåt. Men är det ens hans egna ord han använder sig av när han försöker rädda Frankrikes infrastruktur, eller är hela hans offentliga person en produkt, en slags marionett, styrd av skuggor i kulisserna?

Just blottläggandet är ett ständigt återkommande tema i Pierre Schöllers film, och det är både charmigt och nästan skrämmande att se statsfiguren brytas ner till sin allra mänskligaste kärna. En otroligt kraftfull och hjärtevärmande scen som exemplifierar ministerns isolering, visar honom på besök hemma hos sin nya chaufför sent en kväll, då han inte har någon annan att vända sig till. Där dricker han sig redlös, gör krassa och opassande kommentarer, råkar i ett politiskt gräl med Kuypers fru, och står till slut halvnaken med en spade framför en cementblandare fast besluten om att bygga klart sin förares påbörjade hus. Att se denna maktpamp så naken och avskalad etsar sig verkligen fast i åskådarens minne, och gör filmens överraskande råa klimax allt starkare.

Ministern visar upp några av de bättre exemplen av välskrivna mänskliga relationer som setts på bio på länge, men är tyvärr långt från felfri. Filmens brist på klara akter i sitt narrativ gör att berättelsen ibland känns aningen haltande, vilket tyvärr bara förstärks av den myriad karaktärer, alla med sina egna politiska agendor, som Schöller inkluderat. Många karaktärer kommer och går så snabbt att det efter en tid blir svårt att hålla koll på vilka som varit med tidigare eller ej.  Filmens prisbelönade kinematograf Julien Hirsch känns dessutom skandalöst underutnyttjad, då Ministern rent visuellt inte är en vidare intressant film, bortsett från dess ytterst surrealistiska inledande drömsekvens.

Vad som på ytan verkar vara en film om politik, klassfrågor och maktspel visar sig snart vara betydligt mer avskalat än så. Ministern skulle nämligen kunna beskrivas handla om det mest basala i världen, nämligen vår mänsklighet, och vad det är i livet som gör oss till dem vi är. Det är en berättelse om relationer och ensamhet, och de masker vi bär i livet. Pierre Schöllers nakna karaktärsporträtt är varken banbrytande eller extraordinärt, men dess slående ärlighet och skarpa öga för människans skavanker gör den till en minst sagt tankeväckande film.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent