Roman: Imperial Bedrooms

Inlagd av Kristoffer Pettersson Recension, Skönlitteratur tisdag, maj 15th, 2012

Imperial Bedrooms
Bret Easton Ellis
Översättning: David Nessle
Norstedts, 190 sidor
Utkommen

— — —

Bret Easton Ellis slog igenom 1985 med romanen Inget att förlora.

I denna bok fick läsaren följa med till ett förförande men ytligt Los Angeles, allt sett genom den unga Clay och hans umgängeskrets ögon. Inget att förlora var fylld av droger, tillfälligt sex och ond bråd död, något som Ellis sedan drog till sin ultimata spets 1991 i det kontroversiella seriemördarporträttet American Psycho. I Imperial Bedrooms återvänder Ellis till karaktärerna i Inget att förlora. 25 år har gått och det var länge sedan Clay, Blair, Trent, Julian och Rip gjorde sina livsavgörande val. Kvar finns nu bara deras ofrånkomliga livsöden och den stundande konfrontationen.

Den nu framgångsrika manusförfattaren Clay återvänder till Los Angeles för att rollsätta sin senaste bok, men han gör det med en stark känsla av oro. Delvis misstänker Clay att hans vägar åter kommer att korsas av de gamla kamraterna, men han fruktar även vad staden Los Angeles kommer att göra med honom. Clay glider också snabbt handlöst in i en tillvaro av alkohol och tillfälliga relationer. Festerna avlöser varandra och dag och natt flyter samman till en orgie av yta och dekadens. Den emotionellt avtrubbade Clay famlar efter kärlek och inleder ett förhållande med en ung skådespelerska som kallar sig Rain Turner. Att det förmodligen är hans position i Hollywood som attraherar henne mest bryr han sig inte om. Men något annat oroande finns också i bakgrunden. Huvudlösa, tillsynes ritualmördade, kroppar dyker upp på den mexikanska sidan av landsgränsen, Clay får hotfulla SMS och en blå Jeep dyker upp lite väl ofta. De döda verkar dessutom ha starka kopplingar till både hans nya flickvän Rain samt Clays före detta bästa vän Julian…

Imperial Bedrooms är en svår bok att lägga ifrån sig. Ellis berättar med en rasande och fullkomligt ursinnig fart. Han använder grepp som fantastiskt långa meningar för att visa hur Clay tillsynes okontrollerat driver runt från fylla till fylla och inte minst – från säng till säng. Det funkar riktigt bra och vissa stycken läser jag om flera gånger för att inte missa någon detalj, eller helt enkelt för att de är så skickligt utmejslade. Den första boken, Inget att förlora, finns även utgiven i Imperial Bedrooms fiktiva universum och precis som i verkligheten är den dessutom filmatiserad. Ellis kan heller inte låta bli att kommentera varför filmen floppade och vad det hela innebar för Clay och hans vänner. Att Clay är Ellis alter ego känns med andra ord inte som en kvalificerad gissning, utan som en självklarhet. Genom Clay spyr Ellis galla över Hollywood och hur de stora filmbolagen utnyttjar sin position inom den amerikanska populärkulturen. De senaste 25 åren har denna miljö, enligt Ellis, bara blivit mer ytlig och Los Angeles styrs av falska lyckosökare och mänskliga rovdjur. Självklart inser Clay att han själv är en del av denna värld, men han faller handlöst i sin egen ensamhet och har för länge sedan gett upp.

Första halvan av Imperial Bedrooms är fantastisk. En stark noir-doftande känsla infinner sig medan de gamla vännerna börjar dyka upp igen. Den gamla flickvännen Blair är nu gift med modellen Trent, men också underligt förtegen och hemlighetsfull. Julian är nu drogfri och driver exklusiv eskortfirma och i utkanten finns även deras gamla knarklangare Rip; opererad till oigenkännlighet och med ryktet om sig att vara farlig, pervers och galen. Den blå Jeepen och de konstiga SMS Clay får förstärker mystiken. Är Clays paranoia befogad eller håller han på att tappa greppet om verkligheten? Och den unga kvinnan i Clays nya relation, vad är hon egentligen ute efter? Ellis lägger ut massor med laddade trådar som alla verkar leda in i ett ogreppbart och livsfarligt mörker. Hade han dessutom kommit på ett smart sätt att binda ihop det hela så hade Imperial Bedrooms kunnat bli sommaren stora noir-deckare.

Men istället för att ta sin historia till en extra nivå verkar det faktiskt lite som om Ellis ger upp. Efter 100 sidor börjar allt upprepa sig så att det nästan blir tjatigt. När boken abrupt avslutas efter endast 190 sidor förstärks denna känsla ytterligare. Jag söker febrilt i bokens sista sidor efter en räddning men blir lämnad otillfredsställd och med flera frågetecken. Kan det vara så att Ellis var så sugen på att frossa och visa upp Hollywood-dekadens att han helt enkelt ansåg själva deckarmysteriet vara sekundärt?

Imperial Bedrooms är läsvärd men absolut inget av Bret Easton Ellis starkaste verk. Den är mörkare och mer aggressiv än Inget att förlora, men också mer spretig och sensationslysten. Ellis är fortfarande mästerlig på att skapa en smutsig känsla i en ensam och ytlig värld, men det verkar faktiskt lite som om han har slut på uppslag för sina berättelser. Istället för att erbjuda något av fördjupande substans känns det som han klämmer in passager fyllda med sadism och perversitet mest för sakens skull. 20 år efter American Psycho blir jag inte längre chockad, istället känns dessa grova inslag mest som ett illasittande måste. Visst klarar Ellis fortfarande av att skapa en genuint otrevlig värld, och en detaljerad beskrivning av moraliskt förfall. Men att endast vada runt i misär utan något egentligt mål är inte tillräckligt. Jag vill ha mer…

— — —

Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion