Totalt överskattade kritikerfavoriter

Inlagd av Kristoffer Pettersson Krönika onsdag, maj 9th, 2012

Man hör ofta folk säga att filmkritiker endast verkar uppskatta film som ”normalt” folk inte gillar.

Som om det skulle finnas någon form av finkulturell elitism bland folk som läst film på universitetet eller gått på någon fin filmskola. Dessa människor har plötsligt en mer raffinerad smak och film talar till dem på ett högre plan som filmkonst istället för underhållning.

Jag har förståelse för detta dilemma, och då menar jag både ur filmkritikerns och är den allmänna filmtittarens perspektiv. Är man filmentusiast så ser man i regel en förfärlig massa film och blir därför lätt blasé när en film följer samma stelbenta form som man sett så många gånger tidigare. Detta har inte att göra med att man tagit del av någon form av högre utbildning, utan av intresse. Flera av mina personliga favoritkritiker är nämligen självlärda och har satt sig in i filmmediet på grund av att de helt enkelt älskar film.

Hur som helst, har man sett samma typ av upplägg och utförande om och om igen så är det naturligtvis ganska skönt när man plötsligt dyker på en film som faktiskt bjuder på något nytt.  Tidens tand brukar ofta nöta hårdare på de mer likriktade produktionerna, medan de som bjuder på originalitet istället omnämns som klassiker eller till och med stilbildare. Men ett faktum kvarstår – vissa filmer hyllas av kritiker och prisas på galor trots att de på sin höjd är mediokra. När man sedan själv ser dessa filmer sitter man som ett frågetecken. Vad var det som var så bra med den här smörjan? Vad är det folk har sett som jag missat?

Ett eget exempel är Woody Allens Midnatt i Paris från 2011. Jag kan för allt i världen inte förstå varför denna film hyllas och till och med belönats med en Oscar för bästa manus? Jag gillar ju vanligtvis Allen, men denna film är faktisk enbart an massa romantiserat och förvrängt Hollywooddravel. Med en extremt förutsägbar kärleksintrig, en kvasiintellektuell inställning till finkultur och inte minst en stelbent Owen Wilson i huvudrollen så kan jag inte låta bli att tycka att Midnatt i Paris inte är något annat än en gäspning på sin höjd.

Naturligtvis kan det hela handla om att vi faktiskt alla har en helt unik smak, men kanske ligger den film man sett också helt enkelt så rätt i tiden att det vore närmast politiskt inkorrekt att kritisera produktionen. Eller så är det helt enkelt så att det är enklare att simma med än emot strömmen.

I min månadsfilmkrönika denna gång tänkte jag därför att vi skulle vända lite på diskussionen. Jag har tagit hjälp av mina kollegor på kulturdelen och ställt dem frågan om de har några exempel på filmer som de anser är kritikermässigt överskattad? Och nog hade dem det alltid!

Tommy Johansson – Ondskan (2003)
Ondskan belönades med fyra guldbaggar filmåret 2003 (bland annat för Bästa film) och nominerades även till en Oscar för Bästa utländska film. Därtill följer att filmen såldes till 130 länder vilket innebär att det är en av de mest spridda svenska filmerna genom tiderna. Två ord: inte okej. Jag läste Ondskan ett flertal gånger under min finniga tonårsperiod och en sak är sällan så säker – den obehagskänsla som finns i boken finns inte i filmen.

Mikael Håfström har ett fantastiskt material men skjuter tio meter över ribban (på öppet mål…). Den primala komplexiteten kring våldet och de mångbottnade karaktärsdjupen som präglar Jan Guillous tidlösa  ungdomsklassiker är som bortblåsta.

Därutöver slår Ondskan nått slags rekord i flest stelopererade replikskiften någonsin. Tyvärr Andreas Wilson och Henrik Lundström, men ni gjorde fan inte bra ifrån er där. Lämnade ni någonsin kollationeringen? Det låter som innan-till-läsning hela tiden. Usch.

Som om inte det var nog snodde Ondskan Bästa film-baggen från dess rättmätiga ägare, det vill säga Björn Runge och hans otroligt vackra tjärrmörker Om jag vänder mig om. Filmvärlden har inte sett ett sådant grovkalibrigt felval sedan Jean Renoir och hans La grande illusion ”golvades” av Josef Goebbels avloppspropagandistiska Olympia under Venedigs Filmfestival 1938. Nej, förlåt. Där tog jag visst i lite. Men hur i Lucifers mellangärde kunde man åsidosätta Björn Runge sådär? Jag förstår inte…

Linn Sandvall – The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
När David Finchers re-make av Män som hatar kvinnor (2009) nådde biograferna var det många kritiker som hoppade jämfota av upphetsning. Recensioner av filmen smyckades generöst med det ena superlativet efter det andra, H&M släppte en kollektion kläder baserade på Lisbeth Salanders garderob och vid årets Oscargala knep The Girl with the Dragon Tattoo åt sig en handfull nomineringar. Själv hade jag svårt att greppa den rådande begeistringen över denna, förvånansvärt, underarbetade och tama reproduktion: vad såg folk i detta som var så fantastiskt?

Den inledande timmen är en enda lång gäspning, endast kryddad med Daniel Craigs rynkade panna och Rooney Maras truliga mummel. De svenska miljöerna ter sig säkert exotiska för en amerikansk publik men är för oss föga upphetsande (bortsett från skildringen av våra årstider; de skiftar uppenbarligen lika snabbt som en blinkning och gärna i omvänd ordning). Den märkliga brytningen låter mer rysk än svensk och används inte genomgående, vilket får mig att undra varför den ens var nödvändig från början. Mikael Blomkvist gör inget annat än att dricka sprit och äta smörgåsar medan en blek Lisbeth Salander ropar ”hej hej!” i tid och otid.

Hej hej! ropar Lisbeth Salander (Roonet Mara) i tid och otid.

The Girl with the Dragon Tattoo är en film som utger sig för att vara häftig och raffinerad men som istället stinker osmakligt av sensationslystnad och effektsökeri; likt en koskit i lyxförpackning. En totalt onödig re-make gjord för en publik som inte ids läsa undertexter.

Erik Göthlin – Crash (2004)
Episodfilmen Crash överöstes med Oscars, däribland för bästa film, och blev snabbt en film alla skulle se. Berättartekniskt är den tydligt inspirerad av Short Cuts och utspelar sig i ett hett Los Angeles under 36 timmar där vi följer ett antal människor i parallella historier som snart närmar sig varandra.

Filmen kretsar främst kring rasfrågor och hur vita, mexikaner och svarta förhåller sig till och ser på varandra. En film som vill visa oss hur fördomsfull människan är, men det är allt för välmenande och politiskt korrekt för att någonsin engagera. Dessutom är den så fylld av klichéer att man snart storknar för att i slutet också bli en riktig snyftare. I slutändan är Crash inget annat än en ansträngd, krystad och själlös Hollywood-produkt.

Agneta Hagerud – Apflickorna (2011)
Filmen Apflickorna (2011) i regi av Lisa Aschan är enligt mig en fullständigt överskattad film. Den har fått flera priser och blivit mycket uppmärksammad. Min enklaste kritik av filmen består i dess identitetsproblem – vad vill den egentligen säga/visa på? Att unga kvinnor ofta använder sig av maktspråk och oschyssta metoder för att stiga i hierarkin? Jovisst, så är det nog, men är det något nytt, och vad tillför filmen den konflikten? Ingenting, enligt mig. Den visar bara upp hur det kan gå och lämnar det sedan därhän.

Min djupaste kritik är dock av helt annat slag. Den handlar om kopplingen mellan hästar och sex, som är så helt ute och cyklar att jag som gammal hästtjej sätter i vrångstrupen. I filmen görs en klar sådan koppling. När lillasystern blir avvisad av sin kusin slår hon i vredesmod sönder sin leksakshäst, och scenen med henne som betraktare till när den stora hingsten under ljudliga former betäcker ett sto talar sitt tydliga språk. Tyvärr så har filmskaparna missat något väsentligt här. När tjejer väljer att ägna sin tid åt hästar och stall väljer de bort den traditionella rollen – med kvinnan som sexualiserad varelse – och utvecklar istället andra sidor; att vara stark rent fysiskt, att arbeta med skit och damm och få ställa till sig istället för att visa upp en snygg yta (vem kan mocka skit och rykta hästar med långa naglar?), att bli en tydlig ledare, att bli en problemlösare och att känna vänskap med stora djur. Tjejer är i stallet för att få vara ifred, inte för att utveckla sin sexualitet. Dessutom tyckte jag att filmens scener med den lilla flickan och hennes pappa var på gränsen till att gå överstyr. I en intervju på radion hörde jag regissören förklara att hon ville bejaka tjejers rätt till sin sexualitet – men de scenerna handlar ju om barn?

Johan Axell – The Dark Knight (2008)
En tydlig trend vi kunnat se i filmvärlden den senaste tiden har varit den allt ökande populariteten hos superhjältegenren. 2008 proklamerade en till synes enig kritikerkår om att Christopher Nolan lyckats skapa den definitiva Batman-adaptionen med sin The Dark Knight.

Detta har alltid för mig tett sig en smula underligt, då Nolan visar upp en så pass grov oförståelse av sitt källmaterial att till och med Tim Burton ligger i lä. Bruce Waynes superkraftlöse alter ego är i sig inte lika intressant som andra hjältar, vars komplicerade bakgrunder och krafter oftast stod i rampljuset. Batman har alltid fallit tillbaks på ett extravagant, färgrikt och överdrivet skurkgalleri för att skapa en otroligt träffsäker kontrast som snabbt drog in läsare. Nolans smutsiga och mörka vision av Gotham tog ner skurkarna på en mänsklig nivå och gjorde dem därmed, i brist på bättre ord, mänskliga.

Sagan om en ensam man som står upp mot oöverträffliga odds och faror som till synes inte var av denna värld, förvandlas i Nolans händer till en överbudgeterad actionfilm med en mardrömslik dramaturgisk kurva där huvudpersonen helt enkelt råkar ha en fladdermusfetisch.

— — —
Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion